Hemlängtan.

Ibland saknar jag skogarna, grusvägarna, vattendragen och ängarna. Ibland saknar jag tystnaden, kännedomen om hörnen, promenaderna utan att träffa en människa. Den vita snön, den höga luften och minnena. Rötterna. Nu finns bara en grav och en bror där uppe. Och gamla vänner, vänner som blivit bekanta. Ytligt bekanta.

En annan.

Samtidigt som jag skriver om att jag har blivit pappa för andra gången, skriver en annan, yngre än jag, om sin sista tid i livet. Om hur han aldrig kommer få barn, och om hur hans avsked till anhöriga kommer att bli. Om att han inte vill ruttna bort på vägen dit, med näringsdropp i sin arm, utan att han vill dö lite värdig. Att han har förlorat verkar han ha accepterat, men han tänker göra det på sitt sätt. Kanske för att han ska ha bestämmanderätt. Jag vet inte, men grejen är den att...

... själv klagar jag på att det är lite för lite sömn.. nu när jag har en nyfödd. Skämmes tamme fan.

Pappa.

Jag sitter i en byggnad där människor dör, men också i en byggnad där människor föds, och det är i den delen jag är nu. Jag är i delen där bebisar och mammor bär blöja, där nyblivna pappor hälsar på varandra som om det vore en gammal kompis man inte sett på länge. Jag är i delen där de första andetagen sker och där blodomloppet ändrar riktning vid ett skrik.
Jag har en liten pojk på mitt bröst. Jag känner hans andning och han känner mina hjärtslag. Och den lilla som knappt kan springa har blivit storebror.
Det är sådant jag gör när jag är pappaledig, jag blir pappa.

Ord som sitter.

Då och då kommer en mening upp i mitt huvud, det är en mening som jag aldrig har hört från den rätta tungan, bara hört den återberättas. En gång. Och den har fastnat som en spik i mitt hjärta. Den handlar om smärta och död, om rädsla och befrielse. Ofta kommer den upp när jag inte mår bra, när mina tankar börja kretsa runt död och saknad vilket de börjar göra oftare och oftare när jag känner mig nere. Det är inte som på högstadiet, då det handlade om gammal hederlig dödsångest utan mer som en accepterande tanke.
Den kommer till mig och jag ser hur hon vrider sig, jag hör hennes tysta skrik och jag är många mil bort. Kanske tycker jag synd om mig själv med hjälp av den, kanske sätter jag saker och ting i perspektiv, kanske sätter jag mig själv i ett sammanhang, ett annat sammanhang. Och jag var många mil bort.

Snabbis.

Vinet dansar och under skon är cigaretten just släckt. Höger om Öland ligger ön som föder liv, murgrönan växer, den andas och står i. Det är dags för återbesök. Samma sak som förra gången båten gick i hamn och vi kommer hem med en till.

Själlös.

Ibland blir det lite märkligt. Som när jag och min sambo åker ner till Malmö och vaknar upp i mitt ex säng. Fast märkligt är det inte eftersom det är som det är. Men det är bra att det är som det är. Livet blir lite roligare, enklare och skönare så.
Det känns som det skulle kunna byggas en invecklad historia av det här.

Inte mer än så.

Att förstå är överskattat. Det är inte det det handlar om. Antingen förstår man eller så förstår man inte. Och det behöver inte vara mer än så. Det är ingen katastrof om man inte förstår, det är ingen katastrof om man inte blir förstådd. Det har inget med dig att göra, det har inget med interaktionen att göra. Det har bara med mig att göra och det är inte hela världen. Eller så har det bara med dig att göra och det är inte heller hela världen. Jag är jag och du är du och alla tänker/känner/grubblar/fantiserar på sitt sätt och vi ska sluta be om ursäkt för det. För jag är jag och du är du. Och inget har varit bättre än det här.

Magasinering.

Han plockar ner sina tillhörighet i kartonger som han köpt för 10 kr st. Flyttkartonger som ska åka många mil i en lastbil. Sen ska sakerna förvaras i ett magasin, tills han vet vad han ska göra med det. Han ringer ibland och frågar om jag vill behålla det och det, släng det säger jag. Affischer som jag haft i pojkrummet, i det stora gula huset på 180 kvm med tillhörande 2000 kvm tomt, som nu sålts för ynka 520000. Det räcker inte ens till en liten etta här i Gbg och knappt till handpenning om man vill ha något större än en tvåa.
Förra gången för någon månad sedan när jag var i huset för sista gången så sa jag hej då till det, utan att veta att någon skulle vilja köpa det någon vecka senare. Det är lite som att rötterna rycks upp, det gjorde de visserligen den 19:e december för två år sedan också, men lite fler har ryckts upp nu. Fast ändå inte. Nu är det jag som ska vara kronan på trädet och ha barken så intakt det går. För det behövs rötter. Vilket jag ibland har mer än någonsin.

Planering.

Han tänker att han borde ha förberett sig lite bättre för livet. Kanske tänkt på att skaffa sig ett riktigt jobb, ett jobb som gör att det kan bli lite större handlingsutrymme på hemnet. Så att valen inte stod mellan litet eller inget, mellan långt bort och större eller nära och för litet. Eller en lägenhet med utlösande handpenning. Samtidigt funderar han på varför han har börjat med den fula ovanan att jämföra sig, jämföra sig med sina bröder och andra som har större handlingsutrymme. Sånt trams har han inte varit mycket för förut, kanske beror det på att det blir så tydligt med barn, att det inte bara är jag som ska vara nöjd nu utan någon annan också. Fast han vet ju att det inte hänger på det, men han vet också att det inte förstör.
Det känns i alla fall bra att veta vart i landet det är tänkt att bo nu, så att livet kan byggas på utifrån det. Så att livet inte läcker ut i för många förgreningar.

Hon sa: Här är vänster och höger hjärnhalva och det ser bra ut. Det kan vara bra att veta, för när dom är 15 tror man inte att dom har några hjärnhalvor.

För några dagar sedan visste han vad han skulle göra med sitt liv. Det var en blandning av intagning och en lysande lanterna på en lugn midnattsstorsjö. Där och då var det egentligen den andre som skulle få lite nya infallsvinklar var det tänkt, men han misstänker att det snarare var han som fick det. 

Idag är det ruta ett igen, den rutan där man börjar ifrån när man redan har gått en massa rutor i livet och råkat stanna lite för länge, inom samma tema, på en och samma. För självklart är det inte ruta ETT.

Det bästa är nog att gräva där man står. Så länge man inte sitter på grenen.

Insikt.

Skåne, Malmö, Kornettsgatan. Spartanskt så det förslår och plötsligt vet jag att jag borde sälja allt och leva så. Men någonstans tar det stopp, rädd för att bli uttråkad, rädd för att få nåt gjort och inse att det inte blev som det skulle. Stå till svars inför mig själv. Men med dyr öl på far i hatten, fotboll på storbildsskärm i Folkets Park med sedvanlig falafel, halvtaskig tapas på la rouge så har Malmö bjudit mig på insikten att det ibland bara är gött att komma bort och träffa lite annat folk och se andra gator ibland änna. För Göteborg är faktiskt bättre, bara mer vant.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Hur kommer det sig att ögonen tåras när han ställer sig upp med hjälp av fotpallen, tar en bok mellan sina fingrar och drar alla sidor så sida efter sida snabbläddras. Hur kommer det sig att bröstet blir varmt när han sitter vid gitarren och spelar på sträng efter sträng.
Hur kommer det sig att jag vill dunka mitt huvud mot väggen när han för femte gången vänder sig på mage under blöjbytet. Allt har blivit närmre.

S.P.L

Papper och penna. Café, barnvagn och egna dagar. Snart kommer en ledighet som jag aldrig haft. Att göra vad jag vill hela dagarna men ändå vara konstant uppmärksam, upptagen och behövd. Men först 5 veckors semester som kommer att börja med en turné med att bo i stugor-nära-sjöar-och-hav-utan-el-och-vatten.
Under ledigheten som jag aldrig haft ska jag sätta press på mig själv. För tiden den bara går. Rynkorna runt ögonen lite djupare, håret lite längre upp, lite gråare. Ögonen lite tröttare, hjärtat närmare sitt sista slag. Lite mer att minnas, lite mer att glömma. Roligare, tryggare och mer rätt. Vad gjorde jag förut med all tid som jag hade att spendera som jag ville, jag tyckte nog att det mest var någon form av inflation. Nu trycks det ingen ny tid, inga timmar som kommer tillbaka, inga fler gången som det första steget tas, inga fler gånger som den första tanden växer ut på honom. Inte på honom. Nu eller aldrig. Svårare än så är det inte. Med allt.

Don efter parering.

Ibland flödar det fylliga vinet över, då får man skaffa fram större glas. Det gäller att lära sig att parera, parera det som kommer överraskande. Ibland tror man att det kommer ett blaskigt vin och då gör det inte så mycket om man dukat med små glas. Fylliga viner skall dock alltid förberedas med stora glas så att varje droppe kan tillvaratas.

Struktur.

Han säger att jag skulle kunna skriva vindens skugga. Jag säger - ge mig en story.
Och sen tog det samtalet slut.
Jag säget att jag har lite idéer. Hon säger det är bara att sätta sig och skriva.
Och sen tog det samtalet slut.
Jag säger att jag behöver tid. Hon säger att det förstår jag.
Och sen tog det samtalet slut.

Om jag lämnar staden som är från början av 1600-talet. Om jag lämnar regnet som ibland kommer underifrån till förmån för staden som är från 800-talet och har mest soltimmar i Sverige så ska jag stjäla mig strukturerad tid, för kanske finns det dubbelt så mycket tid i den dubbelt så gamla staden.

321.

Ibland sover askan där borta på stäppen och när läppstiftet fastnat på vinglaset blir bytt bytt.

320.

Ibland.
Som när jag ser en film där den ena föräldern dör en död där det finns tid att ta adjö kan jag känna en kall panna mot mina läppar. När jag går in på blomavdelningen på Hornbach vid Tuvevägen kan jag höra den nu döda rösten prata om lecakulor. L säger att det är det som är det fina och jag kan inte säga emot, det är det som är det fina. Att plötsligt få uppleva och göra levande igen, när jag minst anar det.

319.

I en stor säng finns det ett täcke som breder ut sig och två kuddar som ligger ovanpå varandra. Täcket ska snart rullas ihop runt en kropp som behöver värmas, kuddarna ska strax ta hand om ett huvud som behöver sortera sina fantasier så att morgondagen blir ett liv att leva, inte bara ännu en transportsträcka mot framtiden som ligger där framme någonstans.

Han har gått och blivit lite hemlig för omvärlden, precis som den andra sidan av sängen. Den sidan där det också borde vara ett täcke och kuddar. Men det gör visst för ont. För ont i kroppen. Plötsligt. Men han tänker att det kanske öppnas upp mot världen nu för det man somnar bredvid brukar vara bland det viktigaste i livet. Mobilen.

318.

Han tänker att det inte är så mycket kvar nu. Kanske tio mil. Ibland när han åker till jobbet tänker han att det vore skönt att inte svänga av där vid Kållered och köra över bron. Däremot vore det i ingivelsens stund vara rätt att fortsätta vägen som går under bron, ner mot Malmö, vidare över sundet mot Köpenhamn och hänga på den tatuerade änkan och dricka lite öl. Lite öl som är dyr så dansken bakom baren måste varna för att den är dyr men att det sedan visar sig att den är billigare än det mesta som går att hitta på ett svenskt ölhak.

Hon säger att tiden är inne. Eller säger gör hon inte, för hon pratar inte. Men det hörs på sättet hon går och hur tekoppen sätts ner. Det märks på kroppsspråket att det snart är dags och att det är hon som dikterar villkoren där hon tyst kommer gåendes.

Snart.

Luft.

Här händer det inte mycket, det beror mest på en sak. Tid. Jag behöver tid.Tid är vad jag behöver för att sätta mig in i mig själv, tid är vad som krävs för att jag ska kunna formulera. Men framförallt krävs det tid för att sortera i kroppen. Just nu är den tiden det jag har i bilen till och från jobbet. Om det är bra eller dåligt? Vet inte. Antar att livet har kommit emellan. Eller som en rätt känd grupp, som för övrigt snart släpper en ny skiva, sjöng. "Tid, du är dig inte lik".

Natt.

Jag undrar vad han tänker där han ligger i min famn i fåtöljen, nypåklädd pyjamas och nydrucken välling. Han ligger och håller sig i händerna, han tittar ut på ljuset i hallen. Tittar på gardinerna vid fönstret. Han tittar upp på mig ibland, vrider huvudet och tittar lugnt. Han låter sig ta in vad som är, jag tror mig veta att han hör mitt hjärta som stilla dunkar där inne medan mina ögon möter hans. Till slut åker hans ögon upp, ögonlocken flimrar till och jag märker att det är dags för honom att lägga sig. Jag undrar vad han tänker men det jag undrar mest är hur han känner.

Ett halvt år sedan.

Idag fyller min son 6 månader. Så för er som inte träffat honom så kan man konstatera att det var minst sex månader sedan som vi sågs. Om vi nu inte setts utan honom men det tror jag inte har hänt faktiskt. Även om jag träffat folk utan honom också. Ja, så var det med det.
Så här ser han ut nu för tiden. Eller ja, för några timmar sedan. Vid lunch.

Jag visste väl att ni nästan dog av nyfikenhet.

Gräsänka.

Ickespridning.

Det här är faktiskt någonting som jag funderat lite på på sistonde. Tycker dock att det dras fel slutsater, jag tycker snarare att det handlar om att det krävs en acceptans om att saker kan gå fel men att människor, som det i slutändan alltid handlar om, gjort så gott de kunnat. Det här med att filma för att stämma till höger och vänster håller inte. Min mamma dog i cancer, läkarna trodde först att det var magkatarr. Har aldrig fallit mig in att stämma dom för det, måste lita på att de som kan gör så gott de kan. Om det nu inte är uppenbarligen fel så krävs det i det stora hela mer acceptans och en större tilltro till människor, om man tror människor gott så känner man sig också tryggare. Slutsatsen i artikeln är dock att det ska vara självklart att inte filma på sjukhus, jag anser att det ska vara självklart att filma om man vill. Så länge ingen annan än anhöriga syns. Syftet ska ändå inte vara att stämma utan att återuppleva. Men så tycker jag också man ska få filma luciatåget när ens barn är med för att få se på hemma igen, kan vara roligt för framtiden. Men det är det många förskolor som förbjuder för de gömda barnens skull. Jag kanske är ond men jag vet inte om deras rättigheter ska gå före generationers återupplevelse. Och bara för att man filmat så måste det inte spridas via Facebook eller Youtube. Ibland kan jag känna att jag som medelsvensson snart inte kommer ha något kvar för alla minoriteters rättigheter snäver av vanliga människors rättigheter, vi som inte råkat ut för alla hemskheter. Det känns som att borde finnas en anna lösning. I texten används social tillit, den tilliten borde ligga i att veta att filmer inte sprids via sociala medier, samt att acceptera att även expertisen kan göra fel. På så vis kan det både bli skydd, återupplevelse och rädslan för att bli stämd borde försvinna. Hm ja, sådant har jag funderat lite på påsistonde.

Innanför.

Ibland när jag tittar in i hans ögon känns det som om det är något annat där inne. Något annat än det lilla barnet, något som vill erövra och upptäcka men framförallt något som vet och förstår, något som är betydligt visare än de långa människorna.
Ibland tittar han som om vi vore dumma i huvudet, ibland som om vi faktiskt förstår hans värld. Att den förståelsen bara är till låns får vi snabbt vetskap om genom en liten vridning på huvudet eller genom att han avbryter blickspelet på annat sätt. Jag antar att det bara är att suga i sig och låta det där egna något som jag kanske också hade som barn få sig en påfyllning.

Upptäckt.

Käre sambo. Jag tänker inte berätta för dig vad jag upptäckte i nyckelhålet på vår nattlåsta dörr härom morgonen. Men den är gjord av stål och går att låsa upp menade lås med. Jag säger inte att det var nyckeln som hade suttit i hela natten men det skulle kunna vara så.

Stora vs Små.

- Välkommen till Mekonomen, vad kan jag hälpa dig med?
- Hej, jag vill ha en prisuppgift på vad ni tar för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Okej, ett ögonblick så ska vi se här..
- Var det fram sa du?
- Ja.
- En V40?
- Ja, en V40.
- Båda?
- Ja, båda.
- På en v40?
- Mmm.
- Fram?
- Mmm.
- Båda två?
- Mmmmmmm.
- Då ska vi se här, 2430 kr kommer det att gå på
- Ok, tack då vet jag.
- Tack, hej då.

- Välkommen till Mechanum vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej, jag vill ha en prisuppgift på vad ni tar för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Vad har du för reg nr?
- bla bla bla
- mm ok, ett ögonblick ska vi se här.. båda... fram... V40 sa du.. mm.. och så har du lite rabatt här också..
- Jaha, vad bra.. (fast jag tänkte: Varför då, jag har aldrig varit hos er)
- v40.. 2130 kr kommer det att kosta.
- Ok, tack då vet jag.
- ja, hej då och välkommet åter.

- Hallå?!?
- Hej, vart har jag kommit?
- Allans bilservice!
- Vad bra, vad tar ni för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Några hundra!
- Va?
- Ja några hundra!
- Om jag kommer in med bilen så tar ni några hundra för att byta båda bromsslangarna fram?
- Har du med dig dina egna delar?
- Ja, det kan jag ha.
- Ja, några hundra!

Balkongen.

Igår flög det små orangea kinesiska båtar på himlen, såna som de har när de skjuter ut sina döda på floden för sin sista resa. De försvann över hustaket och vidare med nya förhoppningar med sig. Ibland fladdrade de till som om de inte visste vägen dit de skulle. De kanske inte vet vart de ska och då spelar inte heller vägen någon roll.