320.

Ibland.
Som när jag ser en film där den ena föräldern dör en död där det finns tid att ta adjö kan jag känna en kall panna mot mina läppar. När jag går in på blomavdelningen på Hornbach vid Tuvevägen kan jag höra den nu döda rösten prata om lecakulor. L säger att det är det som är det fina och jag kan inte säga emot, det är det som är det fina. Att plötsligt få uppleva och göra levande igen, när jag minst anar det.