Då och då kommer en mening upp i mitt huvud, det är en mening som jag aldrig har hört från den rätta tungan, bara hört den återberättas. En gång. Och den har fastnat som en spik i mitt hjärta. Den handlar om smärta och död, om rädsla och befrielse. Ofta kommer den upp när jag inte mår bra, när mina tankar börja kretsa runt död och saknad vilket de börjar göra oftare och oftare när jag känner mig nere. Det är inte som på högstadiet, då det handlade om gammal hederlig dödsångest utan mer som en accepterande tanke.
Den kommer till mig och jag ser hur hon vrider sig, jag hör hennes tysta skrik och jag är många mil bort. Kanske tycker jag synd om mig själv med hjälp av den, kanske sätter jag saker och ting i perspektiv, kanske sätter jag mig själv i ett sammanhang, ett annat sammanhang. Och jag var många mil bort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar