.

För en del människor finns det aldrig några missförstånd. Bara elakhet.

Rotsystem.

Jag känner doften av syrén medan bussen rullar in på torget. 41:an från kungsgården till Gälve, hoppar av halvvägs, i stålstaden där Göransson har frälst bandyn. Minnena trängs och dom tror att det fortfarande är likadant, människorna bor kvar och att man fortfarande kan samla kundvagnar på Domus. När man hade klistrat på lapparna på kartan fick man byta mot en vara för en viss peng. Det läskigaste var att åka den nedklottrade, gnissliga och skumpiga hissen. Trapporna var inte mycket bättre, de tog en också upp till parkeringshuset. Där stod det många vagnar, de flesta runt pelarna men en del vid hörnen också. Visst hände det att en och annan vagn slog mot lacken på någon bil, men vad gjorde det. 

Vad hände med kassörskan, hon den fina damen med en frisyr som om hon hade en ballong där under. Alltid läppstift, alltid stramt återhållsamt trevlig.

 Tio år senare skulle jag jobba i grannhuset, med bilder och fotografier. Två år senare sa jag upp mig och tog skivorna och flyttade söderöver, till Möllan, rakt ovanför simpan, där det i affären mittemot hängde upp och ned vända djur utan huvud, utan inälvor. Spädgrisar. Färskt skulle det vara. 

Åkte upp till Domuset ett par gånger om året, kändes tvingande, var klar med staden. Flyttade till spindlarnas stad där en rysk ubåt gick på grund ett par år efter att jag föddes. Fick besök och åkte på besök, ett tag kändes det nästan som om jag var klar med dom, dom som lärt mig allt jag kan, trots att dom behöll det mesta själva. Flyttade till Göteborg, ett nytt liv som överlappade det gamla, stora härliga ytor som täcktes upp, somrar med öar och bad. Visade dom staden, åt polskt, hoppade trampolin, kollade på apor och hajar. Hälsade på det utbytta Domus ibland. Jularna hälsade jag på, gick ut i skogen, lyssnade på tystnaden, satt mig i en snöhög och undrade vad jag egentligen gjorde i en storstad. Fem år senare dör hon och han säljer huset och jag har inget Domus att åka hem till längre. 

Svenssonliv.

Hon föddes med en känsla av att bli utknuffad, att inte tillhöra och inte låta sig tro att andra vill henne väl. Hon märker inte ens när alla runt omkring försöker, för hon tror att det bara är på låtsas, allt måste vara äkta hela tiden. Allt måste ske från djupet av hjärtat för att räknas. Saker och ting kommer dock sällan från djupet av hjärtat. Utan kanske mer från magen, där alla nervtrådar möts och mår.

Ensamheten tränger sig in i märgen så fort det bara finns tillfälle, det vill säga varje kväll framför tv-flimret och den lilla lysande skärmen i handen, eller på bussen som är överfylld av okända människor som hon antagligen tycker borde utrotas.

Nya vanor.

Vi pratade i början av sommaren att vi måste ut mer, träffa folk, så hon tog hem en ny arbetsbekant när jag jobbade natt. De drack vin, hade tända ljus och han spelade Portishead för henne. Lite jobbigt, visst, men man får ju lita på varandra. Det ska vara grönt att träffa vem som helst. 

Vi satt och åt sushi i det blöta gräset och hon frågade hur vi hade det... Bra, bra sa jag. Har varit väldigt bra i flera veckor nu. Bra sa hon, bra. Men ikväll kommer det säkert bli dåligt sa jag. Och nu ligger hon i gästrummet och vägrar komma ut. Har knappt sagt någonting sen hon kom hem. Hon påstår att det inte beror på att jag lunchade med mitt ex, men det är ingenting annat heller. Lite trött... bara... Får man inte vara det frågar hon? Jo det får man, men man kan ändå titta på varandra tänker jag, kanske till och med prata lite... Men den tanken vågar jag inte ens tänka klart. 

Sagan.

Vattentäta skott mellan hand och rygg, skuggor som ruvar platt vid skulderbladen. Septembernätterna kryper inpå och efter nattskiftet luktar det från centralköket mellan bilen och lägenheten. Längs ryggraden ingen som rör, händerna knyts ihop över bröstet. I taket syns inte stjärnorna och i duschen känns inte stränderna. En tanke som bryts halvvägs till halvvägs, ett skrik som kan spräcka glas, ett barn, två barn, en familj. En sagostund som är utöver det vanliga och det vi gör är bra.

Hånad, bränd och blåst.

En gräns går rätt nära, en annan lite längre bort, en tredje någonstans där bortom taggtråden och det är där någonstans hon befinner sig nu. Bakom taggtrådarna blir det svårare och svårare och han vet att när han fått nog så finns det inget som håller dom samman längre. Det är det gamla vanliga, hon gör som hon vill och han gör som hon vill. Som en helt vanlig relation, hon bestämmer med sitt humör, han följer efter för lugn är oftast bättre än hans egna intresse. Men rätt så det är så tröttnar han. Och när han väl tröttnat då är det försent på riktigt. För sånt är ingenting som han kastar ur sig några gånger i månaden, som för att testa, tål han det här, älskar han mig tillräckligt. Ja, det gör han, men det betyder inte att han har lust att hela tiden försvara allt, tänka på vad han gör så hon inte misstänker nåt som han inte gör. Frågan är också också om hon älskar honom tillräckligt mycket. Tydligen inte eftersom hon beter sig som hon gör. Men han anser inte att det är hans jobb att reda ut hur mycket hon vill ha honom, det får hon reda ut själv och sen ta ett beslut utifrån det. Ett ja: Sluta håll på. Ett nej: Fine, dom flyttar isär. Han vet vad han vill och om han ändrar sig så kommer han att säga det. Inte slänga iväg ett sms på slentrian och skriva its over, nu kan du dra åt helvete eller nu är det slut eller ha ett gott liv. Utan på riktigt. Och på riktigt är på riktigt. Precis som dagarna som är bra, dom dagarna är också på riktigt. För honom är dom mer på riktigt än dom dåliga, dom dåliga är mer på riktigt för henne. En liten nyansskillnad.

Dröm.

Det händer att jag lägger mig i sängen, på sidan. Så jag bara ser björktopparna svaja under himlen, som ibland är strålande blå, ibland regntung grå. Jag tänker att där torget ligger är det en sjö som jag kan gå till ibland, fiska, bada eller bara vara. Där spårvagnarna går är det en fårhage, kanske ett grannhus vars ägare vi gärna hänger med. En myr med hjortron, en skog med mossa, stenar och svamp.

Det är så dags att hitta något sådant. Vi är båda trötta på instängdhet i en lägenhet med avgaser som söver. 

Gamlingen.

Glädjen som sipprar ut ur hans ögon, benen som springer upp och ner för trappor. Tröjan som är full med glass, håret som är fullt att ris, makaroner, ketchup, avocado, allt. De nakna små fötterna som virvlar fram över vårt golv, alla timmar han är i havet eller sjön när vi badar. Blir vit om handflatorna och blå om läpparna. Nya uttryck i ögonen, nya ord ur munnen, nya hastigheter att prata i. Han har verkligen börjat bli en person, en snäll en, förutom mot sin lillebror som han gärna slår och tar leksaker ifrån. Blont hår och blåa ögon och jag tror ofta att han är äldre än vad han är och jag sörjer redan ibland det som redan har varit. Snart är han tre, jag vet, det låter tramsigt. Men en treåring är så jävla mycket större än en tvååring, så tre är stort.
Och är jag verkligen den enda föräldern som tycker det är roligt och sött när ens barn säger satan efter att han slagit sig?

Plack.

När allting faller ner till marken

Som asfalten ligger nedgrävd i jorden. 

Jag tittar på dig i smyg, dina rufsiga plockade ögonbryn. Glipan mellan dina läppar, där nattluften sipprar in och ut. 

Jag tror du drömmer om all skit, för käkarna ser spända ut. 

Min kind mot kudden och ögonen vilandes på dig, en vaken dröm som tänjs och sköljs bort. 

Alla drömmer stort och handlar litet. Drömmarna tar fart på instagram och släcks i spegelbilden. 

Vintrarna kändes alltid långa och vita, skogarna var täta och fina. 

Somrarna var fulla av tid och längtan tillbaka dit sveper under dina ögonlock. 

Mest av allt hade du aldrig ens velat komma hit, där allting är under luppen och allting får konsekvenser. 

Tankarna är mer vuxna nu, känslorna är kvar där under bersån. Krockarna imploderar cellerna och vi faller platt, jag önskar att vi föll i sked rakt ner i sängen. 

#Kentfest.

Jag tog en roll när du blev sjuk 
Jag stod med mina röda Pumaskor på det tillfälligt lagda golvet i den tillfälligt uppställda baren.
En roll som krävde hårdare hud.
En Heineken i plastflaska i handen, tittandes uppåt mot himlen, mot molnen och sjöng med. Tyst men noggrant.
Min kraftreserv den tar snart slut
För jag kan varenda stavelse utantill i just den här låten. En B-sida som jag trodde att jag aldrig skulle få höra live. Och så kom den, ihopspelad med Utan dina andetag. Och jag kände hur det sköljde över mig.
som min tro på en ingripande gud.
Oktober, November och December för tre år sedan. En sjuk mamma som sa att hon trodde att det var slutet.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Tittade på svalorna som flög från moln till moln, hur deras vingar och perfekta kroppar styr dom exakt dit dom vill och dit dom ska. Jag tänkte på deras hjärtan, hur dom slår. Och i vilken takt ditt och mitt hjärta slår.
och du rör min kind så jag förstår 
Jag kände din hand mot min kind och tänkte att det är dags nu, jag ser bilden framför mig. Hur du smekte min kind, kände värmen. Samtidigt som solen höll på att färga molnen där ovanför scenen.
att det bara är timmar tills du går.
och jag tänkte att det var tre år sedan nu som jag tänkte att det bara är timmar tills du går. Och det är tre år sedan nu som det bara var timmar tills du gick.

Ofokus.

Jag kan få dig när du vill men dina tankar vandrar så mycket längre bort än till andra sidan sängen. Våra sista blickar för dagen möttes för några timmar sedan och det sista skrattet minns jag inte ens.
Men det är ok, för jag vet hur du känner. Jag har känt samma känslor som du, fast inte tillsammans med dig utan i ett annat liv. Det känns som man ska gå sönder av alla myror som springer under huden, som att alla känslor ska explodera genom en kräkning. Armar och ben domnar av och tankarna är utan kontroll, det var det jag var rädd för inför ihopflyttningen, men jag har klarat mig. Men inte du. Och det är inte värt det. Jag vet det. Tyvärr. Vid varje beröring kommer det och inför varje tanke om en beröring. Som en förväntanångest som ligger och gror och växer för varje påtvingad mjuk hand mot din hud. Jag behöver det, behöver beröringen. Du tål den inte längre, blir som brännmärkt av min hand så som jag en gång blivit brännmärkt i ett tidigare liv. Allt går runt. Inget kommer tillbaka.

Valet.

Jag är en sådan där som oftast tänker att saker ordnar sig, att det blir bra och att de flesta vill gott. Jag brukar inte oroa mig eller grubbla om vad som kommer att hända i framtiden. Men det har krupit sig på ett obehag ett litet tag nu, några år, lite mer och mer för var månad som gått. Och så igår. EU-val. PANG. Rakt i magen. I Sverige SD, vars väljare är som små blöjbarn som inte lärt sig prata rent än om man jämför med Europa. Som Grekland. Gyllene Gryning, uttalade nazister, 9% rakt i magen. I Frankrike Front National, 25%, rakt i Solar Plexus. I Tyskland fick NPD, första nazistiska parti sen Hitlers NSDAP, ett mandat. I Ungern fick Jobbik en miljon röster, ja, av hur många röster då? Jo, sex miljoner. Det är alltså ett parti där flera stycken som är högt uppsatta har blivit dömda för att ha mördat romer. 17% röstar alltså på människor som tycker att mord är rättfärdigat, när de möter någon som inte är som dom. Klart som fan jag börjar bli rädd. Jag och min familj tillhör den delen av befolkningen som kanske inte i första hand behöver oroa oss för att bli registrerade, misshandlade, utvisade, deporterade. Men vi lever i samma värld, i samma samhälle. Ett samhälle som utvecklas mot någonting som jag inte tänker godta. Ett samhälle med mörka dagar och ljusa rädda nätter, som lyses upp av jagande män som jagar sina medmänniskor med kulor, knivar och nävar. Bara för att... för att... eeh för att de har mörkare hud? har sex med någon av samma kön? har krokiga näsor? Tillber någon annan gud som inte heller finns? Har Hallux Valgus? Eller för att de kommer lemlästade och tar skattepengar från de infödda?
Jag är inte en sådan där som blir förbannad på hur världen är. Men nu känner jag att jag börjar bli förbannad. Och rädd. Rädd för människor som tycker att 30-talets Tyskland är en bra idealbild. Frågan är vad jag ska engagera mig i?

Sista sucken.

Jag hade dig till låns i några år.

Du valde mig framför dom.

Du rörde min hud och såg kanske någon tår. 

Nu är den tiden förbi.
Och du pratar tystare nu.
Alla vet, men ingen bryr sig.

Du drog gränserna först.
Jag följde bara dina spår.
Efter att först ha blivit av med min törst.

Linjerna drogs med linjal.
Klockan mätte du med sand.
Och där fann vi aldrig någonsin varann.

Den tiden är nu.
Alla vet, men ingen säger någonting.
Alla har blivit som du.

Jag lät mig invaggas och tro.
Klockan tickade på.
Till slut dog den sista tron.

Förblindad.

Tänk vad man blir blind av sin uppväxtmiljö. Varför har jag aldrig tänkt på att jag inte sett några bilder på min äldsta bror när han var liten, före det att någon av oss syskon anlände? Aldrig ett fotoalbum där han var det enda barnet, brukar man inte fotografera sitt första barn mest av alla? Varför har jag aldrig lagt ihop ett plus ett plus ett plus ett plus ett plus ett. Kanske skulle jag i alla fall kunnat fått två då. Men icke. Han är ju så annorlunda oss på nåt vis. Hans humör, alltid jätteglad, alltid positiv, alltid pratsam, alltid välkommande. Nästan så jag blir irriterad ibland. Han var sex år när min pappa kom in i bilden, och lika gammal när min andra bror föddes, tio år när jag föddes. Har alltid tänkt att det beror på det, det som gör att vi inte har lika mycket gemensamt som jag och min andra bror. Det kan ju vara det, det kan lika gärna vara att han har femtio procent andra gener.
Och vad har min pappa för hållhake? En sådan där hake som gör att alla dansar efter hans pipa, han ville inte berätta. Ville inte att vi skulle få veta. Och ingen berättade. Inte mammas släkt, inte pappas släkt, inte en felsägning. Förrän nu. När halvbrodern är fyrtiofem år. Och det var inte han, det var inte pappa, det var min moster som tog bladet från munnen. Hon säger att mamma ville att vi skulle få veta. Varför har hon inte sagt nåt? Vi har ju pratat om ämnen som lätt skulle kunnat ledas in på detta, vad hade pappa för hållhake? Vilken makt tog han sig?
Ingen vet att jag vet, antar att jag måste ringa till min bror och berätta att jag vet. Han ville också att det skulle komma fram men han tyckte inte att det var hans sak att berätta, vilket jag ger honom rätt i. Men det är också hans sak att inte hålla det hemligt om han inte vill ha det hemligt. Min andra bror vet ingenting vad jag vet. Jag som litade på min familj, men pappa är väl en lurig jävel helt enkelt.

Separation.

En annons på blocket säger att det finns en fyra att byta mot två mindre, gärna små billiga treor, i samma område, så att de ensamstående föräldrarna har råd och kan logistikera livet. De ville så gärna att det skulle funka, men ingen av dom har egentligen aldrig trott på tvåsamhet. Men de försökte, herregud vad de har försökt. Vad det har bråkats, surats, gråtits och slutits överenskommelser inom dom väggarna. Fler tårar än hjärtliga skratt, det är då det är dags. Bättre göra det nu när dom fortfarande kan prata med varandra så att de kan umgås som folk sen, de har ju barn ihop som de vill kunna umgås otvunget med. Det är hans förhoppning, det är hennes förhoppning. 

Han har alltid problem att släppa taget och vill kramas mer än någonsin, bekräftelsebehov. Hon bryr sig föga, ligger som en koldolme under täcket där han bryter sig in. Och han undrar vad han ska göra med sina sex veckor semester i sommar när inget inplanerat blir som det skulle.

Näcken.

Jag vet när det är dags att checka ut, när ben och armar pirrar och sticker. När tankarna koncentreras på bilder ingen vill se. Jag har varit här förut och min allra sämsta sida visas och jag hatar den. Två rostiga ihopsvetsade hjärtan med en vår utanför fönstret, en vår som lockar som näcken på stenen i bäcken. Rygg mot rygg och händerna på täcket, då kan inget hända och det är väl det som är tanken när hon lägger sig tyst och stilla med telefonen inom räckavstånd, alltid utan ljud, utan vibration, utan notiser. Alltid i handen eller byxfickan, alltid med glaset nedåt. Nu för tiden får jag inte ens öppna upp för att ändra låt på spotify, senast jag fick göra det så trillade det in ett SMS från en hane jag inte känner till. Konfrontation. Sedan dess hemligare, stoppar ner telefonen när jag kommer runt hörnet. Klickar ner när jag kommer för nära. Näcken i bäcken utanför fönstret och ett rostigt hjärta som söker och har hittat sitt 5-56. Måste bara bryta isär Näcken i bäckens familj först. Som sagt, jag hatar den här sidan av mig själv.

Utelämnad.

Man har inte mycket att säga till om när det väl gäller, bara ligga blunda och hoppas att det stämmer. Stämmer det hon säger, att det inte är någonting, förutom det jag råkade upptäcka. Jag har alltid hävdat att varje människa är ensam och det hävdar jag fortfarande, finns ingen som förstår någon. Så därför väljer jag alltid att lita på, vilket i sin tur ibland slutar i att jag inte har mycket att säga till om utan bara ligger där och blundar och hoppas att det stämmer. Att det stämmer det hon säger.

Och ja just ja, har jag berättat att jag i påskas fick reda på att min storebror, han som är tio år äldre än mig inte är min riktiga helbror utan att han är min halvbror? Han har en annan pappa. Jag blir 35 i morgon, han är 45. Det tog rätt lång tid för att det skulle komma fram. Och de vet inte ens om att jag vet. Man är rätt ensam som människa och rymden är stor. 

Inte du.

Alla trasiga själar som inte har någonstans att gå, ingenstans att luta sitt huvud, inga famnar, inga varma element. Asfalten och den smutsiga jorden, sönderskjutna soffor och lånade kanyler, som tröst, som överlevnad. 

Vi säger vi inte har råd, vi säger vi inte orkar bry oss somomvialdtrigskullekunnahamnadär. Alla andras trasiga själar, ihopsvetsade hjärtan och avslagna hjärnor. En mor och en son, en kram till bristningsgränsen. Alltid utanför, allting innuti.

En ny sten.

En kompis lägger upp en bild på instagram och skriver "draåthelvetebara". Det börjar genast strila ner tårar för mina kinder, för jag minns och jag känner sorgen, minns kaoset och jag minns blommorna, kistan och stenen som senare skulle komma. Stenen med mammas namn på. Idag är det nya blommor, en ny kista och en ny sten som snart ska komma med hennes mammas namn på. 

Men jag förstår inte, jag bara vet mitt. 

Det gick fort, hon var frisk, ramlade och fick en blödning i hjärnan. Några timmar senare var hon död. 

Tänk på det. Det går fort livet, döden ännu snabbare.

Elegi.

Han är egentligen inte speciellt bra på någonting. Inte bra på att baka bröd, låta surdegen stå i rätt temperatur i hur många dagar som helst, eller vispa ihop en bearnaisås. Han kan ta ett C#m om det kniper, men det låter inget vidare tillsammans med de andra ackorden. Han är inte bra på att få in luften i grädden, han har inget vidare minne, kommer sällan ihåg fakta. Fakta som behövs i argumentationer. Prata är han inte heller något vidare på, stakar och kommer bort sig, tappar poängen och blir nervös när han märker att alla tittar på honom och faktiskt lyssnar. Han är inte bra på att stötta, puscha och visa omtanke. Det gör han genom att ordna praktiska saker, som att plocka, diska, städa, byta blöjor, vara ur vägen. Men sådant räknas inte. Han är inte speciellt bra på att fiska, fastnar oftast med kroken i något närbeläget träd, om inte så fastnar det i alla fall inte i någon fisk. Hans rygg är inte speciellt bra, vaknar mellan två och fyra varje natt och måste gå upp för att röra på sig för att mjuka upp ryggen lite. Han är inte bra på att gena, eller hitta nålen i höstacken, ta ut ackorden, låta barnen skrika. Han är inte bra på att ta egna initiativ, föra världen framåt, meka med bilen, kakla badrum. Han är inte bra på att låta bli att slänga syrliga kommentarer, veta innehållet i mattekursen han nyss läst, eller att få skapligt på högskoleprovet. Han är inte bra på att köra bil, eller att hitta rätt. Han är inte bra på att vara attraktiv, humoristisk och klok. Han är inte heller bra på att våldta och slåss, trots att han tillhör det manliga släktet. Där man tydligen ska göra sådant, eftersom det räknas som en manlig egenskap och att alla män gör det. Han har inte ens misshandlat någon, inte ens ett slag på käften. Han är inte speciellt bra på någonting helt enkelt.

Näsan mot norr.

Om näsan pekar mot norr, upp mot flunsåsparkens omgivning, finns det ett hus. På den högra sidan väggen finns det människor som lever med rossel i lungorna, dåliga ben och de har lätt att få blåmärken. På den vänstra sidan finns det människor som lever med nyutvecklade lungor, sprittiga ben och också lätt att få blåmärken. De förstnämnda har levt de sistnämndas liv, de har varit små och sprungit runt med sina, nu gamla och märkta, ben som spritter i gräset. Kanske barfota, kanske för att de inte hade råd med skor, kanske för att de tyckte att det var en frihetskänsla. På deras tid fanns det hagar med kor utanför vårt fönster, om nu vårt fönster ens fanns. Idag finns det lägenheter och stora och små bilar och jord som väntar på att få bli sådd, så den kan få liv och spritta likt barnsben i vårsolen.
Kanske är det deras sista vårsol, medan de på vänster sida väggen upplever någon av sin första vårsol bland borttagna kohagar och nyasfalterade parkeringar. Barnen har antagligen sett saker som de gamla aldrig har sett, de har sett hur en nyckelpiga fäller ut sina vingar och lyfter i slowmotion, de har sett hur en groda tar sats och hoppar upp i slowmotion. De har också ätit konstiga frukter och bär, lekt med Ipad och testat att dra fingret över en bok för att byta bild. De gamla vet hur det är att vara människa, de vet vad livet är, hur det är att förlora och sakna, hur det är att ha blivit sviken och älskad. De vet vad de är glada över, vad som blev rätt och de vet vad de ångrar med livet, att deras chans är förbi. Och barnen bara leker. Antagligen precis så som man ska göra här i livet.

Dagen.

Klockan hade stannat på väggen, den står på 09.07 och han tänkte att han kunde använda den som ursäkt för att inte ta tag i dagen riktigt än. Dessutom var halva kaffekoppen kvar, även om det bara var pulverkaffe, eftersom kaffebryggaren gått sönder, så tyckte han att det var värt att dricka upp det. Eller så var också det bara en ursäkt för att inte ta tag i dagen. Vad var det han skulle ta tag i då? Det visste han inte riktigt, plockar ur diskmaskinen, och sätta i smutsdisken från igår som väntar på sin tur, hänga tvätt. Det som ligger och väntar i tvättmaskinen. Köpa blöjor. Är det att ta tag i dagen eller är det bara att se till att man gör det man ska? Klockan är i alla fall bara 09.07 så han behöver inte tänka på det än, om han inte vill.

Inskolning nu och till hösten.

Inskolning. Barn som gråter, barn som skriker. Barn som klänger, barn som sitter i knät, barn som river, kastar och knuffas. Lillen ligger underst i en hög, de vill bara vara snälla och krama honom. För han grät ju. Snällt, men det blev lite fel kan man säga.
Sista veckan som föräldraledig, sedan ut i verkligheten igen. Få träffa vuxet folk, sitta i ett lunchrum och dricka kaffe, sova lunch på soffan och sedan läsa tidningen. Kanske till och med få lite arbetsuppgifter. Sen är det sommar och semester, sen är det höst. Då är det plugg som gäller. Har läst upp Ma 3b under ledigheten nu så det har öppnats lite fler dörrar. MEN. Vad ska jag läsa? Ingen aning. Men jag har gjort det jag gör nu. Så jag går runt och funderar på vilket liv jag vill ha, man kan säga att jag har två huvudspår. Det ena är en utbildning på handels på GU, slår jag ihop det med det jag redan har så räcker det med lite drygt två år. MEN. Får jag nåt jobb sen då? Ingen aning. OCH. vilken typ av jobb i så fall? Det andra är en YH-utbildning som tar två år och där jag kommer kunna jobba lite varstans ifrån. Sitta på kontor ibland, vara ute ibland, sitta hemma ibland. MEN. Är jag intresserad av ämnet? Vet inte. Det är dock sista chansen, sen är mitt studiemedel slut. Känns som det är första gången i livet jag tar ett viktigt beslut. Vilket så klart inte stämmer eftersom jag är pappa.

Och ja just ja. Min nygamla hobby, att köpa på mig mina cd-skivor på vinyl kan lätt ruinera oss. Så om någon har vinylskivor liggandes så hör av er vettja!

Love.

Händerna

Dessa melodier 
spelar jag i kväll
bara för att minnas en
som spelat dem förr,
bara för att minnas
två händer, smala, fina,
som inte spela nu.

De bleka ådrorna
med svag blåaktig glans -
jag ser hur de mot fingrarna
förgrenas, hur de sina ut
i tunna strimmor färglöst,
som när i något kvällslandskap
en å med sina bäckar
syns dunkelt slingra sig fram.
                                            H. Gullberg

Blick.

Det är jag och fåglarna, vi sitter och tittar på varandra. De uppe på grannens takås, jag i vårt vardagsrum. Mellan oss är det vinter med mjuka fluffiga flingor så näbben kan vara åt andra hållet, men det spelar ingen roll. Det är ändå jag och fåglarna. Fåglarna som kurar ihop sig mot kylan, som låter fötterna åka in under de svarta fjädrarna och sitter och stirrar på bilar och människor som far omkring där under dom. Det är vi.

Självmord.

Slår upp nästa sida. Dödsannonserna, ett namn jag känner igen.
Dagen före hade min närmsta vän, herr W ringt och berättat om honom, att han tagit sitt liv.
Vi kände inte längre varandra, men vi hade gjort. För 15 år sedan. Spelade i samma band, ringde in det nya årtusendet tillsammans. Senast jag såg honom var på sjukhuset i Gävle, när min mamma låg för döden. Han jobbade som läkare där då, jag körde bil, han gick. Vi pratade aldrig.
Visste inte riktigt hur jag skulle reagera på annonsen, tråkigt och hemskt, visst. Sorgsen? Det också. Kanske inte så mycket över att han tagit sitt liv, mer över hur han måste ha mått. Att han bestämde sig för att avsluta, för mig måste det vara nattsvart under en lång tid för att jag skulle bestämma mig att göra det, och ännu mörkare under ännu längre tid för att faktiskt göra det. Om ens då. Inuti dessutom, inte omkringliggande orsaker, utan känslan inuti kroppen, rinna svart blod genom ådrorna.
Två dagar efter sin 32:a födelsedag, samband? Kanske. Ensamhet? Kanske. Inträngd i ett hörn? Kanske. Känsla av meningslöshet? Kanske. Vad vet jag. Ingenting.

Hoppas allt är bättre nu M.T

The Velvet Underground – Candy Says

Less.

Jag slits ofta mellan att vilja veta allt, läsa dagstidningar, prenumerera på tidsskrifter, att vara insatt och inte vilja veta någonting, därför går det i vågor. Ibland har jag koll på världen, ibland vet jag ingenting om dagsläget. Det senaste är oftast skönast men också det mest skrämmande. Att vara insatt är också skrämmande, för då ser man allt elände. Det gör man inte som ovetande, som ovetande vet man inte om att företag riktar in sig på nioåriga flickor, för att de i den åldern har som störst behov att passa in, för att sälja på dom smink och märkeskläder. Som ovetandes vet man inte om Göran Lindberg. Men det är världen, så ser den ut. Och om man lever i den så är det bra att vara insatt tänker jag ibland och börjar läsa tidningar igen.
Men allra mest handlar det nog om att jag är lite less på internet, på tekniken. Idag satt jag i väntrummet på vårdcentralen och jag tog inte upp min iPhone, istället lyssnade jag på fläkten, på fotstegen och på hur mamman läste för sitt barn. Det var... rogivande. Att sitta och titta på väggmålningen, att låta tankarna ta fart och ta vid varandra, att låta det inre livet få rulla runt lite och dagdrömma, det har alltid varit viktigt för mig, att få tid att tänka, jag är en långsamtänkare, ingen som kommer på ideer och förslag direkt när en situation infinner sig, därför är det extra viktigt att få tid att tänka klart. Och det ska jag börja med nu tänkte jag, så gott jag kan.
Nästa gång min mobil går sönder så funderar jag allvarligt på att köpa en för 199 kr. En telefon man kan ringa och messa med, inget annat. Spotify blir ett problem, men jag tänker att det också kanske ska ingå i att låta tankarna vandra fritt, att inte kunna lyssna på musik när jag åker buss eller spårvagn. För på det sättet blir musiken mer åtråvärd och därmed får den större betydelse. Jag har i alla fall påbörjat projektet att köpa-mina-braiga-cd-skivor-på-vinyl-istället, i alla fall de som finns på vinyl och resten får jag väl skippa. För jag äger inte ens någon cd-spelare längre och ettorna och nollorna står uppe på vinden. Bland råttorna.