Näsan mot norr.

Om näsan pekar mot norr, upp mot flunsåsparkens omgivning, finns det ett hus. På den högra sidan väggen finns det människor som lever med rossel i lungorna, dåliga ben och de har lätt att få blåmärken. På den vänstra sidan finns det människor som lever med nyutvecklade lungor, sprittiga ben och också lätt att få blåmärken. De förstnämnda har levt de sistnämndas liv, de har varit små och sprungit runt med sina, nu gamla och märkta, ben som spritter i gräset. Kanske barfota, kanske för att de inte hade råd med skor, kanske för att de tyckte att det var en frihetskänsla. På deras tid fanns det hagar med kor utanför vårt fönster, om nu vårt fönster ens fanns. Idag finns det lägenheter och stora och små bilar och jord som väntar på att få bli sådd, så den kan få liv och spritta likt barnsben i vårsolen.
Kanske är det deras sista vårsol, medan de på vänster sida väggen upplever någon av sin första vårsol bland borttagna kohagar och nyasfalterade parkeringar. Barnen har antagligen sett saker som de gamla aldrig har sett, de har sett hur en nyckelpiga fäller ut sina vingar och lyfter i slowmotion, de har sett hur en groda tar sats och hoppar upp i slowmotion. De har också ätit konstiga frukter och bär, lekt med Ipad och testat att dra fingret över en bok för att byta bild. De gamla vet hur det är att vara människa, de vet vad livet är, hur det är att förlora och sakna, hur det är att ha blivit sviken och älskad. De vet vad de är glada över, vad som blev rätt och de vet vad de ångrar med livet, att deras chans är förbi. Och barnen bara leker. Antagligen precis så som man ska göra här i livet.