Rotsystem.

Jag känner doften av syrén medan bussen rullar in på torget. 41:an från kungsgården till Gälve, hoppar av halvvägs, i stålstaden där Göransson har frälst bandyn. Minnena trängs och dom tror att det fortfarande är likadant, människorna bor kvar och att man fortfarande kan samla kundvagnar på Domus. När man hade klistrat på lapparna på kartan fick man byta mot en vara för en viss peng. Det läskigaste var att åka den nedklottrade, gnissliga och skumpiga hissen. Trapporna var inte mycket bättre, de tog en också upp till parkeringshuset. Där stod det många vagnar, de flesta runt pelarna men en del vid hörnen också. Visst hände det att en och annan vagn slog mot lacken på någon bil, men vad gjorde det. 

Vad hände med kassörskan, hon den fina damen med en frisyr som om hon hade en ballong där under. Alltid läppstift, alltid stramt återhållsamt trevlig.

 Tio år senare skulle jag jobba i grannhuset, med bilder och fotografier. Två år senare sa jag upp mig och tog skivorna och flyttade söderöver, till Möllan, rakt ovanför simpan, där det i affären mittemot hängde upp och ned vända djur utan huvud, utan inälvor. Spädgrisar. Färskt skulle det vara. 

Åkte upp till Domuset ett par gånger om året, kändes tvingande, var klar med staden. Flyttade till spindlarnas stad där en rysk ubåt gick på grund ett par år efter att jag föddes. Fick besök och åkte på besök, ett tag kändes det nästan som om jag var klar med dom, dom som lärt mig allt jag kan, trots att dom behöll det mesta själva. Flyttade till Göteborg, ett nytt liv som överlappade det gamla, stora härliga ytor som täcktes upp, somrar med öar och bad. Visade dom staden, åt polskt, hoppade trampolin, kollade på apor och hajar. Hälsade på det utbytta Domus ibland. Jularna hälsade jag på, gick ut i skogen, lyssnade på tystnaden, satt mig i en snöhög och undrade vad jag egentligen gjorde i en storstad. Fem år senare dör hon och han säljer huset och jag har inget Domus att åka hem till längre.