Förblindad.

Tänk vad man blir blind av sin uppväxtmiljö. Varför har jag aldrig tänkt på att jag inte sett några bilder på min äldsta bror när han var liten, före det att någon av oss syskon anlände? Aldrig ett fotoalbum där han var det enda barnet, brukar man inte fotografera sitt första barn mest av alla? Varför har jag aldrig lagt ihop ett plus ett plus ett plus ett plus ett plus ett. Kanske skulle jag i alla fall kunnat fått två då. Men icke. Han är ju så annorlunda oss på nåt vis. Hans humör, alltid jätteglad, alltid positiv, alltid pratsam, alltid välkommande. Nästan så jag blir irriterad ibland. Han var sex år när min pappa kom in i bilden, och lika gammal när min andra bror föddes, tio år när jag föddes. Har alltid tänkt att det beror på det, det som gör att vi inte har lika mycket gemensamt som jag och min andra bror. Det kan ju vara det, det kan lika gärna vara att han har femtio procent andra gener.
Och vad har min pappa för hållhake? En sådan där hake som gör att alla dansar efter hans pipa, han ville inte berätta. Ville inte att vi skulle få veta. Och ingen berättade. Inte mammas släkt, inte pappas släkt, inte en felsägning. Förrän nu. När halvbrodern är fyrtiofem år. Och det var inte han, det var inte pappa, det var min moster som tog bladet från munnen. Hon säger att mamma ville att vi skulle få veta. Varför har hon inte sagt nåt? Vi har ju pratat om ämnen som lätt skulle kunnat ledas in på detta, vad hade pappa för hållhake? Vilken makt tog han sig?
Ingen vet att jag vet, antar att jag måste ringa till min bror och berätta att jag vet. Han ville också att det skulle komma fram men han tyckte inte att det var hans sak att berätta, vilket jag ger honom rätt i. Men det är också hans sak att inte hålla det hemligt om han inte vill ha det hemligt. Min andra bror vet ingenting vad jag vet. Jag som litade på min familj, men pappa är väl en lurig jävel helt enkelt.