Näcken.

Jag vet när det är dags att checka ut, när ben och armar pirrar och sticker. När tankarna koncentreras på bilder ingen vill se. Jag har varit här förut och min allra sämsta sida visas och jag hatar den. Två rostiga ihopsvetsade hjärtan med en vår utanför fönstret, en vår som lockar som näcken på stenen i bäcken. Rygg mot rygg och händerna på täcket, då kan inget hända och det är väl det som är tanken när hon lägger sig tyst och stilla med telefonen inom räckavstånd, alltid utan ljud, utan vibration, utan notiser. Alltid i handen eller byxfickan, alltid med glaset nedåt. Nu för tiden får jag inte ens öppna upp för att ändra låt på spotify, senast jag fick göra det så trillade det in ett SMS från en hane jag inte känner till. Konfrontation. Sedan dess hemligare, stoppar ner telefonen när jag kommer runt hörnet. Klickar ner när jag kommer för nära. Näcken i bäcken utanför fönstret och ett rostigt hjärta som söker och har hittat sitt 5-56. Måste bara bryta isär Näcken i bäckens familj först. Som sagt, jag hatar den här sidan av mig själv.