Ofokus.

Jag kan få dig när du vill men dina tankar vandrar så mycket längre bort än till andra sidan sängen. Våra sista blickar för dagen möttes för några timmar sedan och det sista skrattet minns jag inte ens.
Men det är ok, för jag vet hur du känner. Jag har känt samma känslor som du, fast inte tillsammans med dig utan i ett annat liv. Det känns som man ska gå sönder av alla myror som springer under huden, som att alla känslor ska explodera genom en kräkning. Armar och ben domnar av och tankarna är utan kontroll, det var det jag var rädd för inför ihopflyttningen, men jag har klarat mig. Men inte du. Och det är inte värt det. Jag vet det. Tyvärr. Vid varje beröring kommer det och inför varje tanke om en beröring. Som en förväntanångest som ligger och gror och växer för varje påtvingad mjuk hand mot din hud. Jag behöver det, behöver beröringen. Du tål den inte längre, blir som brännmärkt av min hand så som jag en gång blivit brännmärkt i ett tidigare liv. Allt går runt. Inget kommer tillbaka.