Sagan.

Vattentäta skott mellan hand och rygg, skuggor som ruvar platt vid skulderbladen. Septembernätterna kryper inpå och efter nattskiftet luktar det från centralköket mellan bilen och lägenheten. Längs ryggraden ingen som rör, händerna knyts ihop över bröstet. I taket syns inte stjärnorna och i duschen känns inte stränderna. En tanke som bryts halvvägs till halvvägs, ett skrik som kan spräcka glas, ett barn, två barn, en familj. En sagostund som är utöver det vanliga och det vi gör är bra.