Självmord.

Slår upp nästa sida. Dödsannonserna, ett namn jag känner igen.
Dagen före hade min närmsta vän, herr W ringt och berättat om honom, att han tagit sitt liv.
Vi kände inte längre varandra, men vi hade gjort. För 15 år sedan. Spelade i samma band, ringde in det nya årtusendet tillsammans. Senast jag såg honom var på sjukhuset i Gävle, när min mamma låg för döden. Han jobbade som läkare där då, jag körde bil, han gick. Vi pratade aldrig.
Visste inte riktigt hur jag skulle reagera på annonsen, tråkigt och hemskt, visst. Sorgsen? Det också. Kanske inte så mycket över att han tagit sitt liv, mer över hur han måste ha mått. Att han bestämde sig för att avsluta, för mig måste det vara nattsvart under en lång tid för att jag skulle bestämma mig att göra det, och ännu mörkare under ännu längre tid för att faktiskt göra det. Om ens då. Inuti dessutom, inte omkringliggande orsaker, utan känslan inuti kroppen, rinna svart blod genom ådrorna.
Två dagar efter sin 32:a födelsedag, samband? Kanske. Ensamhet? Kanske. Inträngd i ett hörn? Kanske. Känsla av meningslöshet? Kanske. Vad vet jag. Ingenting.

Hoppas allt är bättre nu M.T

The Velvet Underground – Candy Says