Pantomim.

Jag har känt mig lugn, nästan sprudlande glad emellanåt. Men nu, nu när det bara är natten som skiljer åt från domen så känner jag hur obehaget börjar krypa i armar och ben, hur oron kommer förstöra natten som kommer. Jag känner igen känslan, men då är det andra saker än liv som dött.

Jag vågar inte riktig tänka efter hur det kommer att kännas när jag går in i 23:1 imorgon. Precis före jag ser ansiktena, eller precis före jag hör hur rösten låter vid första stavelsen när jag trycker på svaraknappen.

Det kan vara positivt, neutralt, negativt.

Och positivt i den här situationen är, om jag förstått det rätt, några timmars operation och sen ett liv som är, mycket eller lite, annorlunda än det gamla. Neutralt betyder att de fortfarande inte riktigt vet. Negativt = döden, snart eller senare. Det får inte bli det.

Trots detta så känner jag mig ofta relativt lugn, med toppar av oro och obehag. Antagligen för att jag inte förstår bättre, hade jag förstått hade jag kreverat. (Bara under den här textens tillkomst har jag pendlat från obehag och oro till ett visst lugn, får se vad som händer när jag slutar skriva.)