Där vi sitter med vin, öl, whiskey och god mat.
Jag och pappa.
Att mamma inte äter, att hon sitter och tar in dofterna.
Och att hon trivs med att vi lever det normala livet.
Det är lätt att glömma att när vi satt där i soffan i vardagsrummet så frågade jag om hon var rädd för döden, om hon var orolig.
Att hon sa att hon inte vet om hon lever till årsskiftet och att det var jobbigt men att hon i alla fall inte är rädd för döden. Att hon hellre dör än lever ett dåligt liv och att hon tänker att vi barn har våra egna liv och klarar oss bra men pappa, hon är orolig för pappa, att jag då sa att om så blir fallet så tar vi hand om honom. Hon sa att hon vet.
Sen sa jag:
För dig är det lätt. Antingen blir du frisk. Eller så dör du. För oss som blir kvar kommer det att bli tomt.
Så jävla korkat.
Varför sa jag så?
2 kommentarer:
För att det kanske ligger lite grann i det.
Ja. Och det kändes som att det föll sig naturligt då. Men efteråt kändes det väldigt konstigt.
Skicka en kommentar