Kork.

Det är så lätt att glömma.

Där vi sitter med vin, öl, whiskey och god mat.

Jag och pappa.

Att mamma inte äter, att hon sitter och tar in dofterna.

Och att hon trivs med att vi lever det normala livet.

Det är lätt att glömma att när vi satt där i soffan i vardagsrummet så frågade jag om hon var rädd för döden, om hon var orolig.

Att hon sa att hon inte vet om hon lever till årsskiftet och att det var jobbigt men att hon i alla fall inte är rädd för döden. Att hon hellre dör än lever ett dåligt liv och att hon tänker att vi barn har våra egna liv och klarar oss bra men pappa, hon är orolig för pappa, att jag då sa att om så blir fallet så tar vi hand om honom. Hon sa att hon vet.

Sen sa jag:

För dig är det lätt. Antingen blir du frisk. Eller så dör du. För oss som blir kvar kommer det att bli tomt.

Så jävla korkat.

Varför sa jag så?

Påfyllnad.

Idag såg jag den lilla. Hon som ligger i fosterställning med händerna under kinden. Hon låg där och sov så lugnt med slang i näsan och dropp i armen. Det salta kom fram tillsammans med minnen och tankar.

Ikväll var jag hos ett ex. Hon är numera en gift villaägandes tvåbarnsmor. Vi satt och pratade och bollade. Om livet, om döden. Om närhet, om distans. Om acceptans, om förnekelse. Om sorg och lättnad. Om stolhet och barnbarn. Jag behöver dricka mycket vatten nu för tiden.

Kvällen.

Hand i hand

och

du har lärt mig

allt jag kan.

Tårar som rinner

två hjärtan

ett som dör

ett som brinner.

Sitter du svag

eller skapas det

genom en sons

andetag.

Vilka var drömmarna

hur var det med tiden,

och prioriteringarna

när du aldrig hann med

oceanavgångarna.

Vilka var drömmarna

blev livet som du ville

jobb, hem och

de tre sönerna.

Du har aldrig sagt till pappa

det du sa till mig

att du tror du kanske inte lever

nästa gång du tänkte använda

din vårkappa.

Tecken.

Det luktar sjukdom i huset, från sovrummet ner till hallen. Det ligger vita cylinderpåsar här och där. Det står vattenglas med sugrör överallt. Små manuella apparater att andas i för att träna upp lungorna. Det står blommor med hälsningar på. De är från vänner och släkt. Min blomma som hon fick på sjukhuset står i fönstret. Som för att bevara den. Och mitt huvud är lite mer upplyft från sanden. Imorgon kommer antagligen resten av sandkornen att blåsas bort brutalt.

Viska.

När allt vatten som finns har runnit under alla existerande broar och solen håller på att dö där borta vid horisonten är det dags att låta det rinna ett varv till och upptäcka nya virvlar och strömmar och att höra de stora klucken en gång till för att sedan upptäcka att det också finns andra kluckar som liksom viskar in direkt i örat, till hjärtat och att det är de som definierar det viktigaste.

Det var en lång mening kan tyckas.

Strutsen.

Jag har haft huvudet i sanden ett tag. Nu är det dags att plocka fram det igen. Att se det som det är. Nu är den här veckans jobb slut och nästa större projekt är att åka hem igen. Det är då huvudet åker upp och ögonen öppnas för slangar och dropp hos en mamma som numera är hemma i sitt hem. Sitt hem där hon ser allt som hon brukar göra, som hon vill göra men som hon nu inte kan göra. En känsla av sjukdom kommer obevekligen att sprida sig över millimetrarna i hörnen av huset, i soffan när hon ska resa sig, i maten som hon inte kan äta, i samvetet när vi äter frukost, middag. Som tur är är blodsockret jämt så hon inte känner hunger, suget rår det nog inte på.

Men hon är också hemma i ett hem där hon känner millimetrarna, ett hem där hon kan gå runt som hon vill, lyssna på sin musik, på radio, fixa och dona så gott hon kan. Ett hem där hon kommer att ha sällskap även när hon inte ser någon. Hon kanske kan plocka lite i sina blommor, ta bort vissna löv, se till att de överlever hösten och vintern och får uppleva en sommar till. En sommar till. Många somrar till.

Människor.

Det finns människor där det bara räcker att humma till lite ibland. Att titta dom i ögonen och nicka för att samtalet ska pågå i evigheter medan man själv sitter och funderar på vilken tid tvättstugan var bokad, om jag har bröd hemma, hur ettor och nollor egentligen fungerar.

Deras intresse för om någon verkligen lyssnar är så pass obefintlig att de inte ens märker att man tänker på annat. Eller så märker det av det men låtsas inte om det. De kanske tänker:

Det finns människor som är så dåliga på att föra konversationer så de inte märker vad som sägs. De bara sitter där och hummar så man måste prata och förklara allt hur mycket som helst för att de ska förstå vad man menar. Deras intresse för att lyssna är så pass obefintligt att de inte ens märker att jag säger samma saker om och om igen.

Dolmar.

Tänk om man skulle börja med sina facebookuppdateringar här istället.

Då skulle det ha stått:

Johan Lindqvist halsar Cava, Thåström/Imperiet ljuder från vardagsrummet och han försöker sig på nåt så exotiskt som att laga vindolmar, det svåraste hittills var att få upp bladen från burken. Men så har han inte kommit längre än att löken fräser heller. Vilka sida ska vara inåt, den sträva sidan va?

Så skulle det ha stått då.

Frågan är varför jag skriver i 3:e person.

Jag vet inte.

Uppdatering:

Min nästa fråga skulle ha varit: Hur vet man om bladen är färska eller inlagda? Ska de förvällas eller inte?

Uppdatering:

Det verkar inte som att man skulle kokat riset före man kokar dolmarna i typ 50 minuter. I alla fall inte enligt google. Kan bli spännande det här. En enda sörja.

Återigen:

Nja. Det kanske blev någon form av soppa.

Hemfärd.

Det här med att vara hemma.

Det hör till att bli irriterad.

En hel vecka dessutom.

Saker som jag försökt arbeta bort.

Interna sociala regler.

Sur och grinig hela dagen.

Trött på det.

Plus omständigheterna.

Får ändå bli sur och grinig.

Imorgon hemfärd.

Framme runt 21.

Kom och möt mig.

Den som vill.

Men jag ska vidare hem.

Nuet.

Idag satt jag i en fåtölj bredvid mammas säng. Efter att ha fått hjälp att sätta sig upp i sängen och sen lägga sig igen sa hon att hon var trött och började slumra till. Pappa satt i hörnet mitt emot och även han passade på att blunda lite.

Jag lutade huvudet bakåt mot det långa ryggstödet och tittade upp i taket, på hålen i lampan. Jag hörde mammas och pappas andetag och just där och just då inkom det plötsligt en form av harmoni i kroppen. Kände mig så där lugn och tillfreds som man kan göra ibland när man på riktigt är i nuet och känner att inget kan skada. Lite överraskande att jag skulle känna det där och då men jag tog tacksamt emot det och lät det genomskölja mig för jag vet att det inte varar så länge.

Eddie Vedder – Society

Rasera.

Förlåt, men jag vågar inte riktigt stänga ner datorn. Vågar inte riktigt låta tystnaden, tomheten, och ensamheten komma över mig. Vågar inte riktigt låta mörkret omfamna mig och vagga mig in i sömnen. För egentligen vill jag upp och slåss.

Vill visa världen att den har fel. Att man inte måste dö bara för att en enda liten cell, av ungefär 100 biljoner, under sin korta levnadstid envisades och spred sin anarki till sina grannar.

Men jag reser mig inte upp för att visa att världen har fel, för vem är jag att göra det.

Istället ligger jag här mitt i natten på bäddsoffan i mitt föräldrarhem med datorn i knät, tårar på kinderna och hörlurar över öronen som om och om igen får höra Imperiet – ...när vodkan gjort oss vackra varför det är just den har jag ingen aning om. Jag har aldrig lyssnat på den förut men jag gissar att den kommer att följa med mig ett tag nu. Låtar brukar fastna och bära det som behöver bäras. Ibland bryter jag av med lite annat, som jag heller aldrig lyssnat på förut, Imperiet – Ballad om en amerikansk officer.

Mamma säger att vi är så snälla. Snälla för att vi är här. Jag vill vråla till henne att vi inte är snälla. Jag vill säga att det är en självklarhet att allt annat slutar att existera, trots att det ändå måste skötas. Att hon är värd så fantastiskt mycket för oss. Att vi har henne att tacka för livet och inte vilket liv som helst utan det goda livet dessutom.

Jag tänker på pappa som nästan varje natt i 40 år har somnat bredvid henne. Mitt jobb som barn och hennes jobb som mamma är att bryta sig loss och gå skilda vägar i livet. Mamma och pappas jobb, däremot, är att växa ihop, bli starkare, leva livet tillsammans, dela varandras liv. Och jag vet att det måste kännas väldigt tomt för honom att gå och lägga sig varje natt och då brinner fortfarande hoppet. Han säger att han ska byta hennes lakan, för han har bytt sina, det har han sagt ett tag nu, jag tror att han inte vill byta dom, att han vill känna hennes doft, som om hon fortfarande ligger någon decimeter bort och inte på ett sjukrum med påsar, slangar och syrgas. Om jag vore honom skulle jag aldrig byta, inte förrän hon kommer hem igen och då skulle jag aldrig någonsin släppa henne. Aldrig någonsin. För de borde fortfarande ha en lång tid kvar.

Två. Veckor.

Den där människan med skägg och som har ett kors på sin rygg kan man inte riktigt lita på. Skalpellen kunde inte göra så mycket. Nästan ingenting alls. Det var för mycket, fanns inget utrymme.

Hon låg i sängen med postoperationskläder, lite förvirrad blick och sa att hon trodde att det här var slutet. Jag, min bror och pappa satt på stolar runt och sa att vi inte ska tänka så innan vi vet något. Och den erfarnes ögon tyckte sig faktiskt ha sett att det kanske var en cancer som det finns bra medicin mot och som man kan leva med i decennier, att det är vårat halmstrå, det vet vi om två veckor.

Två. Veckor. Till dess ska hennes mage läka och hon ska förhoppningsvis kunna komma hem. Hon ska gå här hemma med påsar och slangar på en stång.

Det måste vara den cancern som han tyckte sig se, för om det inte är den så sa han att det tyvärr inte finns så mycket att göra. Tyvärr inte så mycket att göra.

Räddningen?

Idag kom Jesus till byn, han sa: Det verkar som att din mamma är utom fara. Att det inte har spritt sig utan att det håller sig på ett ställe. Han sa: Imorgon får vi se hur det ser ut inuti, kanske blir det borttagning av magsäck, kanske bara en del av den. Och vem vet, kanske inget alls, utan bara lite skrap på insidan. Men det, det får vi reda på först när magsäcken ligger i min hand och jag får se med egna ögon hur det ser ut. Det kanske inte ens är det som vi befarade utan något helt annat och om det är något helt annat så är det mildare än det vi befarade och om det är det som vi befarade så är det inte lika allvarligt som vi först misstänkte.

Tack sa jag.

Pantomim.

Jag har känt mig lugn, nästan sprudlande glad emellanåt. Men nu, nu när det bara är natten som skiljer åt från domen så känner jag hur obehaget börjar krypa i armar och ben, hur oron kommer förstöra natten som kommer. Jag känner igen känslan, men då är det andra saker än liv som dött.

Jag vågar inte riktig tänka efter hur det kommer att kännas när jag går in i 23:1 imorgon. Precis före jag ser ansiktena, eller precis före jag hör hur rösten låter vid första stavelsen när jag trycker på svaraknappen.

Det kan vara positivt, neutralt, negativt.

Och positivt i den här situationen är, om jag förstått det rätt, några timmars operation och sen ett liv som är, mycket eller lite, annorlunda än det gamla. Neutralt betyder att de fortfarande inte riktigt vet. Negativt = döden, snart eller senare. Det får inte bli det.

Trots detta så känner jag mig ofta relativt lugn, med toppar av oro och obehag. Antagligen för att jag inte förstår bättre, hade jag förstått hade jag kreverat. (Bara under den här textens tillkomst har jag pendlat från obehag och oro till ett visst lugn, får se vad som händer när jag slutar skriva.)

23:1

Igår satt hon på sängen med håret åt alla håll. Hon hade blåa landstingskläder och rosor på kinderna. Hennes ögon var pigga och det enda som tydde på sjukdom var platsen, kläderna och slangen i näsan, där det kommer upp slem från magen. Det var igår.

I förrgår var hennes ögon ofokuserade, hon mötte inte blickar, och händerna var nervösa, hon pillade på strumporna och kläderna. Sa inte så mycket. Hon kanske tyckte att det var jobbigt att vi alla hade åkt upp för att hälsa på. Hon gillar inte ståhej, som hon kallar det. Eller så hade hon ångest. Egentligen är det i morgon det börjar och jag hoppas att hon som har sina fotspår skuggade av sin pappa har rätt. Så som han sagt att hon alltid har.

Djupandning.

OK.

Det kan vara så att det är familjen Lindqvists tur. Det kan vara så att det är min tur nu. Jag som bara varit med om att det är gamla som dör, precis som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Att det är när livet är slut som det sista andetaget tas, inte att det sista andetaget tar det spirande livet.

Ligger du där, 60 mil bort, och har dödsångest, håller du humöret uppe eller ger det vika?

Du har en son 60 mil bort som inte riktigt vet vad han ska ta sig till. Som känner sig maktlös, som varken vill vara här eller där. Bara resa i tiden, men bara om testresultaten blir bra.

Det finns inte mycket annat att göra än att vänta, så under tiden funderar jag på om jag varit en god son, om du har haft anledning att vara stolt. Jag undrar om du fått ut vad du ville av livet. Och i värsta fall undrar jag om du skulle vilja bli min skyddsängel, trots att jag egentligen tror att döden är platt fall. Fast jag har ju haft fel förr.

Bo Kaspers Orkester – Ett ögonblick i sänder

Ingenting är tillräckligt.

Stjäl, stal, stulit.

Jag tycker om när andra människor får mig att låta klok. Speciellt människor som jag själv anser är kloka. Som det här som jag stulit rakt av härifrån.

... I de lägena är det bra att ha hittat en vän i sitt ex. I de lägena är det bra att kunna sjunka ner över en öl med honom, sucka och säga: Varför ÄR jag sån här?
Och han kan svara ärligt. Han kan säga alla de där sakerna man inte kunde ta till sig på den tiden man stod högröda i ansiktet på varsin sida matbordet och skrek åt varandra. Nu kan man lyssna. Och man kan ta till sig. Nästan.
Han säger att det inte handlar om dem, utan att det handlar om mig. Min självkänsla. Och att jag på allvar borde läsa den där boken han gav mig och fortsätta min terapi. Och han säger att jag kanske borde se längre bort än migsjälv.
Han frågar; Om du ser digsjälv som en Barbapappa av ihåligt hårdplast kanske möjligheten finns att fler än du har svårt med självkänslan? Kanske finns det en liten, liten, möjlighet att fler än du lever med liknande tankar?

Det är alltså jag som är exet, jag som är vännen. Det är inte jag som är hon utan det är jag som är han. Ja ni förstår.

Så här går det när jag inte finner ro, då snor jag av andra istället för att själv leta ord.

Fem minuter.

Jag stod vid korsningen vid mitt förlädrarhem, hade fått order om att gå ut och möta, den skulle snart komma. Jag visste att det skulle dröja fem minuter till. Fem minuter är gott om tid för att hinna rannsaka sig själv. Jag gick igenom vad jag hade gjort, inte gjort. Sagt, inte sagt. Stöttat, inte stöttat. Betett mig, inte betett mig. Jag hann gå igenom hur hon varit, hur vi varit, vad vi gjort, inte gjort.

Jag hörde sirenerna snabbt komma närmre och hjärtat började dunka än hårdare där det satt fastkilat i bröstet. Ambulansen stannade uppe på stora vägen, visste inte vart de skulle ta vägen, jag viftade med armarna, de såg mig och satte fart. Jag pekade mot ingången där det var bäst att ställa sig, hon kom ut från passagerarsätet och frågade vad som hänt. Det är mamma som...

De tyckte inte att det lät lika allvarligt som de på sjukvårdsupplysningen tyckte. Min bror (som är läkare) var inte heller speciellt orolig när vi ringde och berättade. Hon fick en liter dropp, ta prover och sen åka hem. För hon hade besökstid idag. Hon sover inte hemma i natt och jag är glad över att hon är gift med pappa.