Guldtråd.

Mitt emot systembolaget satt jag och glodde. Inne på Hansens café, jag stirrade nog sönder hon som jobbade i kassan på andra sidan gatan. Inte för att det var nåt speciellt med henne utan för att hon råkade befinna sig rakt i skottgluggen för mina pupiller, hon tog betalt och flyttade kundkorgar, jag inbillade mig att hon såg att jag stirrade men jag brydde mig föga.

För första gången sen jag åkte upp var jag ensam. Pappa var på jobbet och min bror hade åkt hem. Jag hade tänkt spela biljard, det sket sig, jag åkte in till Valbo, tänkte handla lite kläder. Blev som vanligt sur på alla människor och att tjejer har en miljard mer saker att välja på. Så jag satt mig på cafét i centrala Sandviken, bland tanterna, fönsterplats så klart. Läste lokaltidningen om saiks 9:e raka seger. Vilken grej. Åt på min smörgås och drack mitt kaffe, det pep till i telefonen där det stod att jag är bra. Och jag blev så klart glad.

För i bilen, när jag körde runt lyssnandes mammas skivor, så som jag alltid gör när jag är hemma. Det var då jag kände att det bara har lossnat några små sandkorn från stenen som jag bär. Väl hemma, efter att ha hämtat upp pappa på jobbet, skottade vi snö. Det har snöat nämligen. Och så tog vi bort massa snö från taket. Det har snöat nämligen. Och sen var jag inne i vedboden och tog bort massa snö. Det har nämligen snöat. Senare på kvällen pep telefonen till igen och jag blev nere på riktigt och jag tänkte att det går tunna känsliga guldtrådar mellan våra hjärtan.

The National – Conversation 16

Vanedjur.

Jag undrar om det kan vara som så att jag grät och sörjde och kände tillsammans med mamma under tiden hon var sjuk. För just nu känner jag inte så mycket alls. Även om jag tänker på det ofta och även känner så kan jag inte påstå att jag går runt och är ledsen. Det kommer i väldigt små omgångar, som när jag fick julklappen från mamma och pappa. Eller när vi lyssnade på julsånger.

Idag har jag legat i soffan och läst och kollat på youtube i min mobil hela dagen. Då har hon inte dykt upp så ofta. Inte heller när vi äter, eller när vi tittar på tv. Någon sa att det var ett bra tecken, att hennes själ är fri, att hon vet att jag klarar mig utan henne. Och det är ju bra. Om man tror på sånt. Om man inte tror på sånt så kan en ännu större tröst vara att det är absolut ingenting som kan ändra på det här och att mamma inte vet någonting om något nu. Det känns nästan bättre. Så då får det vara så. I alla fall just nu.

Och vi har inget vatten här hemma.

The National – Little Faith

24 Dec.

Ja, nä, jag vet inte.

Klä granen, kista, blommor, gravsten. Griljera skinka, dödsannons, urna, sånger. Göra godis, kyrkligt, borgerligt. Äta julgröt, julklappar, en tom stol.

Jag känner mig redan, så här strax efter kl tio, liten, svag och frusen och vill mest hem. Hem till Göteborg.

Pladder.

Jag tror inte riktigt att någon av oss förstår. Vi sitter och pratar, vi sitter och äter, vi sitter och glor, vi sitter och dricker whisky, vi tittar på TV, vi skrattar precis som vanligt.

Ibland kommer det lite tårar, som när de hissade flaggan på halv stång på mammas jobb, eller när det kommer blommor från människor. Pappa är oerhört praktisk och fixar och donar med saker och ting, han är lite mer virrig än annars men annars så är han nästan som vanligt.

När jag ringde till jobbet idag för att berätta och jag var tvungen att säga det. Säga att mamma dog igår, då brast min röst och jag kände att mamma inte bara är och handlar. Att det inte är hon som ringer när det ringer i telefonen.

Kanske är det så att det just nu känns mer som en lättnad än en saknad eftersom det har varit så jobbigt, att det har frestat på under alla dessa månader. Psykiskt utmattad helt enkelt.

Men jag kan inte minnas när jag blev så glad senast som när min telefon ringde och det var mamma som ringde. Det hade hon inte gjort på väldig länge.

Jag ser hennes tredjedel till öppna öga, hennes öppna mun och tungan som inte löd. Tänk om jag väntade för länge innan jag tillkallade sjuksköterskan, tänk om hon hade börjat känna smärtan, tänk om den blev så stark så hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Förlåt mig om det var så. Jag visste inte ens om du var vaken eller sovande.

Ibland känner jag doften av hennes snart döda hud när jag pussade henne på pannan, jag känner hennes torra skrovliga panna när jag smeker den med min hand. Jag ser hennes hand där den ligger lealös. Och jag ser hennes gula stelnade döda hud och jag känner doften. Jag antar att jag inte har kommit längre än till gårdagen för när jag skulle somna igår kändes det som om jag var mamma på mina rörelser på nåt vis.

Slutet.

Gårdagen slutade med att mamma inte längre kunde prata, hon kunde inte längre be om vad hon ville ha. Jag stannade kvar på sjukhuset över natten tillsammans med pappa för att han skulle kunna sova lite medan jag satt på en stol bredvid mammas säng. Jag höll hennes hand, hon sa mitt namn, tyckte jag, samtidigt som hon andades ut. Jag såg att hennes ena öga var öppet till 1/3 men fick ingen som helst reaktion på att hon var vaken när jag tilltalade henne. Jag ringde på sjuksyster efter ett tag för att hon skulle få mer morfin. Ont är det sista hon ska ha, under tiden droppade jag ner några droppar vatten med hjälp av ett sugrör in i hennes mun och masserade in lite vaselin på hennes torra läppar. Detta skedde två gånger under natten. Hon sov lugnt och fint.

Halv sju fick jag och pappa in lite frukost på rummet medan mamma sov.

Sedan la jag mig för att vila och klockan 07.10 ungefär väckte pappa mig och sa att han trodde att mamma hade somnat in.

Livet lämnade mamma strax efter kl 07.00 i morse, medan hon sov. Det var det bästa som kunde hända när det var som det var. Hon såg så fin och fröjdfull ut där hon låg i sin säng.

Vi stannade alla kvar till runt 11 för att hinna säga farväl på riktigt.

Nu känns det så jävla tomt och ofattbart, det känns som att hon är på nedervåningen eller på jobbet.

Det kommer att ta tid det här.

Jag vill säga ett stort tack till er alla som hört av sig, som stöttat, som frågat, som erbjudit famnar, sängar och tröst.

Och speciellt till dig som tände ett ljus för henne i morse.

Jag vet att du gillade honom, du frågade om vi ville följa med på honom när han spelade i Gbg. Klart vi ville, nu blev det aldrig så. Vet dock inte vad du tyckte om just den här låten.

Till dig mamma:

Björn Skifs – Håll Mitt Hjärta (Same Old Story)

Hem.

Jag längtar hem. Hem till en stor säng med duntäcke, vakna och äta frukost, ta en kaffe, läsa morgontidningen, ha henne på andra sidan som läser bostadsbilagan och frågar vart det och det ligger och jag säger att jag inte har en aning om vart det ligger.

Men när livet är så igen så är ingenting sig likt. Jag såg hur ögonen gnistrade till när orden nådde fram, precis som tårarna föll på pappa och mig. Och han sa "Jag vet vad du tänker"

Och jag kommer väldigt ofta i framtiden tycka att det är sorgligt.

Hon biter i äpplet och suger ur saften, hon tar en glass och smakar på den några gånger, hon tar några klyftor av en clementin och pressar ur saften mellan tunga och gom. Eller fel. Hon tar inte, det kan hon inte. Vi ger henne.

När vi frågade om hon ville ha Loka eller vatten så sa hon: Inte fan vet jag. Det tyckte vi var roligt.

Hon har inte ätit på några månader nu. Och nu har hon ingen näring längre, så hon börjar krympa, kindbenen börjar komma fram. Hennes armar börjar bli tunna och munnen börjar framträda mer och mer. Idag var hon trött, hon jämrade sig och yrade nåt om kakel och kreditkort när hon sov.

Och jag har aldrig någonsin varit så rädd för att telefonen ska ringa.

Hottentott.

Det var så vackert när mormor kom och höll sin dotters hand.

Hon gammal, rynkig och ärrad. Dottern yngre, slätare men mer ärrad av nuets tand. Plötsligt insåg jag att även hon är ett barn.

Även systrarna var där, de hade alla flugit upp från smålands djupa skogar där de upplevt massa minnen tillsammans och mamma är så tacksam för att alla tar sig tid.

Hon verkar inte förstå att inte en enda av oss offrar någonting för att vara där. Utan att vi är där för att hon är hon och för allt hon gjort, för alla minnen, för alla lärdomar.

Och hon tycker det är jobbigt när pappa är borta ett par timmar, det är när han åker hem för att duscha och andas lite efter att han varit på sjukhuset i 21 timmar och vakat.

Idag var hon piggare, det var skönare då. Men jobbigare nu på nåt vis. Även om det är lättare.

Man kan säga att inget är som det någonsin varit i mig.

Den ena systern sa:

Du har ny frisyr va?

Mamma sa:

Ja, sån där hottentottfrisyr och alla skrattade för hennes hår spretade åt alla håll.

Rörigt.

Med sin man sittandes vid sänggaveln, den yngsta sonen hållandes den ena handen och den äldsta sonen hållandes den andra låg hon i sängen och andades långsamt, tungt och sällan. Ibland sökte ögonen kontakt men oftast var de slutna. Vi var övertygade om att det var de sista timmarna i hennes liv. Mellansonen öppnade dörren och kom inrusande in i rummet, röda ögon, som alla andra, brast i gråt, för situationen, men nog mest för att han faktiskt hann fram i tid. Före hennes hjärta slog det sista slaget, för att aldrig mer kunna slå igen.

Hon har begärt att inte få någon mer näring. Hon får morfin när hon än ber om det. Hon kan inte sitta upp, hon kan inte vända sig själv i sängen och det är en märklig känsla att sitta där bredvid och smeka mammas hår och hålla hennes hand och hoppas att varje andetag ska vara det sista. Så att det går över. Idag sa hon hur hon ville ha det med dödsannons och med kremering och att resten fick vi göra vad vi ville med. Hon sa också, med lite oro i rösten, att hon skulle vilja veta hur det skulle bli. Hur det blir att dö.

Jag vet inte kära mamma, jag vet inte hur det är att dö.

M.

Egentligen gillar jag inte riktigt att citera texter här, men just nu får den här stå för vad som händer. För jag är för trött och för rödögd. Men jag sa i alla fall att jag tycker att hon har varit en fantastisk mamma. Hon sa ett hjärtligt tack och att hon gjort så gott hon kunnat. Jag svarade att det var mer än väl. Sen sa vi att vi älskade varandra medan vi kramade om varandra där jag stod lutad över sjukhussängen. Hon är inne på sina sista andetag. Hon har gett upp. Hon sa att hon helst hade velat leva, men hellre dö än att ha det som hon haft sista tiden. Och hon är så lugn, så lugn. Verkar inte vara orolig för någonting. Det gör mig lugnare, även om jag känner i armarna hur känslor av tomhet, panik och ångest då och då sipprar fram. När inte de tar sig uttryck så är jag bara förbannat ledsen. Det var ju inte så här det skulle bli.

Du faller handlöst framför mig

på din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig

ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera

tar ännu en bild

där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen

ändå är det så obegripligt svårt

ja, det verkar så enkelt vännen

men ingenting i denna världen

var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk

en roll som krävde hårdare hud

min kraftreserv den tar snart slut

som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Och du rör min kind så jag förstår

att det bara är timmar tills du går (....)

Kent – M

Knäck.

Vaknade i soffan med kläderna på och Freddie Wadling från högtalarna. Låg och stirrade, satt och stirrade, stod och stirrade. Hinken på golvet var tom. Låg och stirrade igen. Tänkte jag skulle skita i föreläsningen, men så har jag indoktinerat, hemifrån, som gör att jag tänker att jag lika gärna kan sitta där och glo som att sitta hemma och glo.

När jag började gå började det göra ont i knät och jag kom på att jag hade ramlat över vagnspåren på avenyn under natten.

Jag satt mig lite avsides på föreläsningen, oduschad och antagligen en doft av alkohol runt mig, och glodde och några saker sjönk säkert in och jag snodde lite choklad av min bordsgranne för att ha till mitt kaffe.

På stan hade de 50% på jackor, men jag hittade så klart ingen som jag ville ha. Och byxorna jag tänkt köpa var för stora eller för små. Flanerade runt utan mål och mening tills jag stod på en hållplats där min buss kom. Väl hemma tänkte jag att jag skulle bryta ihop. Men så kom jag på att jag inte vet hur man gör. Lära mig, någon?

R.E.M. – Country Feedback

Smärta.

Idag har jag, för första gången, bedövat mig.

Han ringde och sa; hon ligger på sjukhuset igen, hon har ont. Hon låg och skrek av smärta.

Ambulansen kom, jag har inte ätit på hela dagen.

Jag frågade om man visste vad smärtan betydde, det visste man inte.

Eftersom jag redan var hos M.H och hade tagit ett par öl så fortsatte jag. Vid tolv på Skål, och den röda mössan gått hem, sa jag att jag ville hem och så blev det.

Tiden.

Det händer ingenting, jag stressar inte. Jag skyndar inte, men jag väntar.

Väntar på saker som inte går att påverka, inte går att skynda på.

Jag väntar på livet, jag väntar på döden.

Jag väntar på att leva, jag väntar på att dö.

Här och nu är borta sedan länge, jag som då och då trott att jag behärskat den konsten.

Ibland känner jag ångesten rinna ut till armarna, ibland känner jag fjärilar i magen.

Klumpen i halsen gör stillsamma besök liksom fjädern i kroppen.

Tick tack

Tick

Tack.

Sms.

Jag skulle kunna skriva om tankarna som snurrar, om känslorna som växlar. Jag skulle kunna skriva om eldar och is, om isberg som smälter och om eld som dränks. Istället citerar jag om snö som jag fick i ett sms av en vän, som jag träffar alldeles för sällan.

När det snöar som mest brukar jag tänka på dig. Vet inte riktigt varför jag förknippar dig med snö, men det gör att jag gillar snö lite mer.