Jorden.

Det är konstigt det där. Man tror att man har sina rötter nedgrävda, att man är trygg i sig själv. Men plötsligt vill man hem, tillbaka till den gula villan, till bullbak och pannkakor, till julgran och skinka. Till de vita vidderna och leriga vägarna, till den lilla sjön som det kliade av varje gång man badat och började sticka när man satt sig i skinnsoffan. Nu när huset är sönderslaget inifrån och igenspikat utifrån, med sönderkörd trädgård och det känns som att man vill komma hem ett tag så finns det inget hem att komma hem till. För deras nya hem är inte mitt hem, jag har aldrig bott i den staden. Mina minnen finns inte där, mina känslor sitter inte i deras väggar, mina känslor är sönderslagna nu. Men kocken bor kvar, han den där som alltid mår bra och är så glad, han bor kvar i staden. Så det finns ett lätthittat halmstrå, bara att slå numret och ringa och vi är välkomna, men det är ju inte riktigt samma sak, men så nära man kan komma när det inte är som det var.

.

Mornarna blir mörkare, kvällarna likaså. Dagarna blir skarpare, kontrasterna mer märkbara. Byggnadsställningarna har tagits ned och satts upp, det luktar grill och hörs musik från byggarna och derivatan är för mig ett jitter. Jag förstår inte vad alla människor gör hela dagarna om dom är klara med barn och framtidsdrömmar. 

Vinden.

Det sägs att vinden är som bäst om hösten, när vågorna slår som högst på haven. När väggarna, likt ett cementblock över pannan, låter sömnen hänga kvar hela dagen. Om man tror att det är bäst inomhus, om man kan säga på dödsbädden att jag tog till vara på dagen, jag lät inte väggarna tvinga fast sömnen över ögonen, jag lät inte datorerna och mobilerna göra mig irriterad för att jag blev avbruten. Fast det egentligen handlade om att koncentrera sig på fel saker.

Det sägs att vinden är som bäst om hösten, när den är krispig och sval, att den skapar fåror i ansiktet för dom som lever med den. Att huden blir tärd och tålig, att livet märks, att livet växer fram.
Sen kommer vintern och självsprickorna i alldeles för trånga skor som klämmer och skaver där på Kungsgatan som har värmeslingor så inga årstider märks. När väggarna, likt ett cementblock över pannan, låter sömnen hänga kvar hela dagen så att livet inte märks, så att livet inte tränger sig på. Att bekvämligheten tar död på livet och låter dagarna rinna på tills de till slut har runnit över och förbi. Att alla vardagar som kom och gick var livet som vi fick.

Ett till.

Framplockat, uppätet, bortplockat, upptorkat, nedbäddad. Den äldsta sitter bredvid mig och tittar på en mask på en krok som flyger genom himlen och ner i vattnet, på en rektangular skärm. Hon var uppe först och sen har hon lagt sig igen. I den här familjen är det jag som är morgonpigg, vare sig jag vill det eller inte. Oftast vill jag, tycker det är rätt mysigt att vara uppe och pyssla. Kanske göra scones medan barnen leker och nu sitter jag här och skriver, och väntar på att hon ska gå upp så jag kan ge mig ut och springa lite, för nu är det dags igen. Dags för att röra på fläsket, i alla fall lite snabbare än extrem långsam promenad. Bussen går i och för snabbare men det räknas väl inte som fläskröring antar jag?
Idag börjar min semester, i två veckor. Sen tre nattpass fördelade på två veckor, sen fyra veckor semester och sen pappaledighet till sista mars. Så om någon vill hitta på något att göra så säg till.
Dessutom har jag börjat en mattekurs på komvux, matte 3b. Så nu är det bara den kvar och sen ska jag ta tag i utbildning på riktigt, ja efter mars då. Annars då?

Rom.

Finöl på random trappa i Rom, med fräschalkisar framför oss. Vi döpte den till franska trappan, sen en gammal byggnad som kallas Colosseum och kanske en lika gammal stubbe där det blev lite mer dryckesintag. Trånga gränder, al dente-pasta, karaffvin, en utebliven Tiramisu.
Sömn hos den krumpna koltanten med hjärntumör som hyrde ut fem små rum. Värme, värme och värme. Risotto och ännu trängre gränder, vi och 40 000 italienare på Stadio Olimpico, Depeche Mode. Den bästa av dom jag sett. Lätt. Jag har inte sett så många, en av de bättre som dom har sett, dom har sett en drös. Gå, gå, gå, gå, gå. Ont i fötterna, aj,aj, aj. Svett! glada miner. Sova, sova, sova.
Gick in i random kyrka, säkert tvåtusen år gammal. Målningar som jag aldrig sett i en kyrka förut, inget som dom direkt brydde sig om. Inget som marknadsfördes i alla fall. Men så har dom ju vatikanen och sixtinska, inget vi gick in på. Kö, kö, kö, kö. Istället fick det bli glass. Dög bra åt oss.
Till slut så avslutade vi allt med att dricka en Kilkenny på någon irländsk pub. Den smakade avlopp, vilken flopp.
Dessutom är dom bra på pasta, dåliga på potatis. Det har vi bevisat, vetenskapligt.
Jag vill tillbaka.

Pået igen!

Det är lite tomt här, men jag tänker att jag ska bli bättre på att fylla på rader här igen. Får se hur länge det håller i sig.
Igår firade vi midsommar, vi tänkte att det är ju midsommar bara en gång om året så därför körde vi det en gång till. Mest för att jordgubbstårta är så förträffligt gott. Fast det var ingen riktig midsommar, nä det är klart tänker ni, midsommar var ju 21:a juni, nä det var inte därför. Vi hade ingen nubbe, så jag fick snällt nöja mig med lite whiskey till kaffet, inte så illa det heller ska jag be om att få tala om!
Idag fyller Ebbe 8 månader. Om 8 månader är han dubbelt så gammal som idag. Det är inte så länge dit, men 8 månader bakåt känns ibland som en evighet, eftersom han alltid har funnits. Men ibland känns det också som en hundradels sekund eftersom allt gått så vansinnigt fort, det är lite samma sak det där. Dom två perspektiven, evigheten och den hundradels sekunden.
Och på fredag åker jag och L till Rom, just the two of us. Det kommer också att kännas som en evighet och en hundradels sekund.

Livet.

Ibland blir han lite avundsjuk, avundsjuk på sin bästa vän som har ett brinnande intresse för fotboll. Som har så mycket att se fram emot, som hoppas, gläds, skriker och förtvivlar. Över en fotboll. Hur han och hon går på pubar och dricker öl och kollar på match. Diskuterar filmningar, taktik och laguppställningar. Han blir också avundsjuk på sitt ex, hon den rödhåriga, som köpt ett hus med sjötomt, bastu och brygga. Där man kan sitta och dricka en morgonkaffe och se ut över lugnet, dyka från bryggan efter en löptur. Ett sånt hus som han vill ha någon gång. Men så tänker han att dom kanske är avundsjuka på honom om nåt och då släpper det. Storsint är bara mellannamnet.

Bladder.

Ibland är det grönare än grönt och skönare än skönt. Det är något för en kung, en kung som är son av solen. Som låser in och öppnar upp, som om det är hans förtjänst att man kan låsa upp, för att han låste in. Precis som Fritzl, som ser sig som en räddare trots att hela problemet uppkommit på grund av honom.
Ibland är staketet högre från den andra sidan, betongdörren skrovligare och taggtråden vassare och det är ju inte så att man själv är hjälten om man räddar upp sina egna problem. Det kallas att man räddar sitt skin och handlar mer om att slippa skam och inte förlora sin heder.
Och han sa: du verkar ha så bra kontakt med dina känslor, då skrattade jag lite inombords och tänkte på vad olika flickvännen har sagt till mig. Det var snarare tvärt emot förra meningen.

IKEA-bostäder.

Jag ser hur polackerna bygger Sverige, från köksfönstret ser jag hur de sätter upp ännu en färdig vägg och lägger ett golv som blir någon annans tak. Hur deras monterande, som om de köpt huset på IKEA, blir mer och mer. Fem stycken sjuvåningshus ska det monteras. Från morgon till kväll. På natten kommer det flickor till jobbarackerna men de talar inte samma språk, så vad de ska ha för utbyte förstår jag inte.

Hämnd.

Tänk om du kunde se mig. Röra mig, fråga mig hur jag mår. Smeka mitt hår och skratta. Tänk om jag fick röra dig, låta mina ord gå in i dig. Tänk om du kunde behärska din frustration och inte låsa in dig när pappa är här. Varför får jag ju så klart aldrig reda på. Varför är inget man svarar på, precis som när vad och hur. Och aldrig kommer du först med en kram. Om jag sitter och gråter frågar du något argt och går därifrån.
Nu tittar du mest hålögd på telefonen eller sitter uppkrupen i tvsoffan och hänvisar till din blogg när jag frågar hur det är. Och hämnden och insnärjningar i meningslösa detaljer är ditt bästa vapen för att få det du vill. Vad det nu är för det svarar du inte heller på. Förutom ibland. Och då säger du bara: vet du inte det, det borde du veta. Och jag svarar: hur ska jag kunna veta det, du säger ju aldrig nåt och så är det igång igen.

Successionsordningen.

En vit ikeapall ligger vält på golvet. Den är ungefär 3 dm hög och gamlingen, han som är 1 1/2 år sitter på den, står på den och bär den. Han säger nääääj, när man frågar om han ska byta blöja, eller äta, eller något annat. Han springer, backar och skrattar. Han dansar, snurrar och ramlar. Han går till kylskåpet när han vill ha mat, tar fram sitt lilla pekfinger och pekar mot diskstället och säger dääj när han vill ha vatten. Han tar fram skorna och tar på dom, nästan alltid på fel fot, när vi ska gå ut. Ibland annars också och då springer han runt med dom inomhus. Han klappar sin lillebror på kinden och smeker hans hår. Ibland slår han honom, kastar vatten på honom och rullar över honom. Ibland ger han honom hans napp, ibland ger honom sin napp.
Ynglingen, han som om sex dagar är tre månader gammal, han ligger och tittar. På mage på rygg på sidan. Han spänner sina nack- och ryggmuskler så jag tror att de ska gå sönder. Hans ögon dras mer till TV:n än till mina, och mer än sin storebrors, han är föga intresserad av TV, mer att dansa till DLK.
Han äter och sover och skriker och skiter. Mest de två första. Rätt dygnsrytm och allt. Och ännu lugnare än sin storebror, vi som trodde att vi skulle få en riktigt skrikis nu när vi hade fått en lugnis. Men så blev det som tur var inte.
Och jag känner den där kärleken som alla föräldrar pratar om, som man inte förstår om man inte själv är förälder. Jag är ledsen att säga det men så är det. Och jag hoppas verkligen att båda två får ärva mig och att det inte är jag som måste städa något av deras rum..

Bergväggen.

Du och jag lärde aldrig känna varandra så väl. Du bodde i det där huset bakom skogsdungen, på kullen med åker och äng runt omkring. Visste du att era sydliga grannar skaffat alpackor nu? Sådana där med tjock dyr päls som de antagligen säljer.
En sommar umgicks vi flera gånger i veckan, vi var ju trots allt nordliga grannar även om det var en kilometer mellan ert röda och vårt gula hus som låg där längs järnvägen, strax före bron. Då jagade vi i fårhagen med våra egengjorda pilbågar Vi sköt aldrig nåt. Jag tror vi skrattade för mycket så alla djur hann springa iväg. Jag fick komma hem till dig, jag minns att det var slitet och mycket katter. Så här i efterhand så luktar det kattpiss. Men det kanske bara är minnet som säger så.
Men sommaren tog slut och vi slutade att umgås. Åren gick och vi växte upp. Du hamnade i Helsingborg. Jag i Malmö, Karlskrona och Göteborg. Senast vi hördes var när våran nordvästliga granne hade tagit livet av sig. Hon den ljusbruna tjejen som hoppade på på samma busshållsplats som oss. Jag sa att jag hade träffat henne bara någon vecka före hon avslutade sig själv, att hon var nyskild men verkade glad. Att hon var bipolär och att hon, enligt rykten, var i en downperiod när hon begick självmordet. Precis som hennes mamma hade gjort och nu var bara mormor kvar i livet.
Tiden gick ytterligare och du fick ett barn som ni döpte efter en keltisk saga. Du fick ytterligare ett barn, en dotter. En bror och en syster med några års mellanrum. Nu är bara systern kvar. Din son dog innan han hann fylla fyra. Ibland går jag in på din facebooksida och rotar. Det är så det känns. Jag gör det av två anledningar, den ena är att jag vill få reda på varför han inte längre kan leva, den andra är för att jag ska påminna mig om att glädjas varje sekund som jag får ha mina barn hos mig. För det är nämligen ingen självklarhet, vilket jag ibland tar det för.

Slatten.

Ljuslågan är precis ovanför metalljusstakens kant, veken är under. Den blir mer och mer blå och slickar kanten och jag vet att du ser bilder, bilder som gör ont sjunger han från vinylspelaren. En akustisk liveversion. Den har aldrig varit bättre. Vin som snart är slut, ett fem morgonsolarsvin. Men jag vet inte jag. Tre morgonsolar på sin höjd.
Hon som ligger i rummet bredvid, hon den blonda, hon som fött mina två barn, hon har lämnat kvar vin i sitt glas. Det kommer jag att läppja upp inom sinom tid. Sen ska jag låta henne smaka på sitt eget vin, det hon lämnade kvar för vem som helst att dricka upp, men det var jag som var inbjuden.

Ibland finns det för mycket kamikazefilosofi, för mycket att försvara. Inga kan överleva med för mycket försvar, då tränger inte någon som helst gemenskap in. Det finns inga medaljer att vinna, bara att få. Medaljer kostar normalt sett liv, eller i alla fall kostar det kämpande och slit. Det kostar att vinna men det finns ingenting att vinna, bara en enda sak: Att göra. Att göra det som själen skriker. Om man har en själ som skriker. Min chefchef sa en gång att man måste våga drömma. Det sa han när jag sa att jag inte hade några direkta drömmar... då är det bara för att du inte vågar drömma sa han. Kanske har han rätt. Hur börjar man drömma när alla viskningar är begravda sen länge? Jag tror att jag trots allt har börjat drömma nu, jag vet inte hur det gick till men jag kanske till och med har börjat kämpa. Vilket jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. I alla fall inte mot ett speciellt individuellt mål.
Jag blundar och följer med barkbåtarnas resa mot okända vatten.

Osten.

Ett trasigt andetag när tungan vrickade sig, när nageln blev halvt avbiten. Ge ett piller åt ensamheten, åt tvåsamheten, åt fyrsamheten, åt den inlåsta rastlösheten. Han sjunger att man inte ska huka sig för världen, att leva innan man dör. Lyckans ost den som lyckas med det. Lyckans ost den som upplever andetag av sovande barn, andetag av friskhet och skratt. Av nakna fötter som rör sig över golvet och vars största trygghet är du. Och hon. Lyckans ost den som hittar någon som vill bo med dig. Som tillsammans vill ge sig in i ovissheten. Som inte tacklar drömmarna in i sargen. Lyckans ost den som lever livet som facebooks statusrader. Där hukar sig inte många för världen.