Successionsordningen.

En vit ikeapall ligger vält på golvet. Den är ungefär 3 dm hög och gamlingen, han som är 1 1/2 år sitter på den, står på den och bär den. Han säger nääääj, när man frågar om han ska byta blöja, eller äta, eller något annat. Han springer, backar och skrattar. Han dansar, snurrar och ramlar. Han går till kylskåpet när han vill ha mat, tar fram sitt lilla pekfinger och pekar mot diskstället och säger dääj när han vill ha vatten. Han tar fram skorna och tar på dom, nästan alltid på fel fot, när vi ska gå ut. Ibland annars också och då springer han runt med dom inomhus. Han klappar sin lillebror på kinden och smeker hans hår. Ibland slår han honom, kastar vatten på honom och rullar över honom. Ibland ger han honom hans napp, ibland ger honom sin napp.
Ynglingen, han som om sex dagar är tre månader gammal, han ligger och tittar. På mage på rygg på sidan. Han spänner sina nack- och ryggmuskler så jag tror att de ska gå sönder. Hans ögon dras mer till TV:n än till mina, och mer än sin storebrors, han är föga intresserad av TV, mer att dansa till DLK.
Han äter och sover och skriker och skiter. Mest de två första. Rätt dygnsrytm och allt. Och ännu lugnare än sin storebror, vi som trodde att vi skulle få en riktigt skrikis nu när vi hade fått en lugnis. Men så blev det som tur var inte.
Och jag känner den där kärleken som alla föräldrar pratar om, som man inte förstår om man inte själv är förälder. Jag är ledsen att säga det men så är det. Och jag hoppas verkligen att båda två får ärva mig och att det inte är jag som måste städa något av deras rum..