Bergväggen.

Du och jag lärde aldrig känna varandra så väl. Du bodde i det där huset bakom skogsdungen, på kullen med åker och äng runt omkring. Visste du att era sydliga grannar skaffat alpackor nu? Sådana där med tjock dyr päls som de antagligen säljer.
En sommar umgicks vi flera gånger i veckan, vi var ju trots allt nordliga grannar även om det var en kilometer mellan ert röda och vårt gula hus som låg där längs järnvägen, strax före bron. Då jagade vi i fårhagen med våra egengjorda pilbågar Vi sköt aldrig nåt. Jag tror vi skrattade för mycket så alla djur hann springa iväg. Jag fick komma hem till dig, jag minns att det var slitet och mycket katter. Så här i efterhand så luktar det kattpiss. Men det kanske bara är minnet som säger så.
Men sommaren tog slut och vi slutade att umgås. Åren gick och vi växte upp. Du hamnade i Helsingborg. Jag i Malmö, Karlskrona och Göteborg. Senast vi hördes var när våran nordvästliga granne hade tagit livet av sig. Hon den ljusbruna tjejen som hoppade på på samma busshållsplats som oss. Jag sa att jag hade träffat henne bara någon vecka före hon avslutade sig själv, att hon var nyskild men verkade glad. Att hon var bipolär och att hon, enligt rykten, var i en downperiod när hon begick självmordet. Precis som hennes mamma hade gjort och nu var bara mormor kvar i livet.
Tiden gick ytterligare och du fick ett barn som ni döpte efter en keltisk saga. Du fick ytterligare ett barn, en dotter. En bror och en syster med några års mellanrum. Nu är bara systern kvar. Din son dog innan han hann fylla fyra. Ibland går jag in på din facebooksida och rotar. Det är så det känns. Jag gör det av två anledningar, den ena är att jag vill få reda på varför han inte längre kan leva, den andra är för att jag ska påminna mig om att glädjas varje sekund som jag får ha mina barn hos mig. För det är nämligen ingen självklarhet, vilket jag ibland tar det för.