Slatten.

Ljuslågan är precis ovanför metalljusstakens kant, veken är under. Den blir mer och mer blå och slickar kanten och jag vet att du ser bilder, bilder som gör ont sjunger han från vinylspelaren. En akustisk liveversion. Den har aldrig varit bättre. Vin som snart är slut, ett fem morgonsolarsvin. Men jag vet inte jag. Tre morgonsolar på sin höjd.
Hon som ligger i rummet bredvid, hon den blonda, hon som fött mina två barn, hon har lämnat kvar vin i sitt glas. Det kommer jag att läppja upp inom sinom tid. Sen ska jag låta henne smaka på sitt eget vin, det hon lämnade kvar för vem som helst att dricka upp, men det var jag som var inbjuden.

Ibland finns det för mycket kamikazefilosofi, för mycket att försvara. Inga kan överleva med för mycket försvar, då tränger inte någon som helst gemenskap in. Det finns inga medaljer att vinna, bara att få. Medaljer kostar normalt sett liv, eller i alla fall kostar det kämpande och slit. Det kostar att vinna men det finns ingenting att vinna, bara en enda sak: Att göra. Att göra det som själen skriker. Om man har en själ som skriker. Min chefchef sa en gång att man måste våga drömma. Det sa han när jag sa att jag inte hade några direkta drömmar... då är det bara för att du inte vågar drömma sa han. Kanske har han rätt. Hur börjar man drömma när alla viskningar är begravda sen länge? Jag tror att jag trots allt har börjat drömma nu, jag vet inte hur det gick till men jag kanske till och med har börjat kämpa. Vilket jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. I alla fall inte mot ett speciellt individuellt mål.
Jag blundar och följer med barkbåtarnas resa mot okända vatten.