Hämnd.

Tänk om du kunde se mig. Röra mig, fråga mig hur jag mår. Smeka mitt hår och skratta. Tänk om jag fick röra dig, låta mina ord gå in i dig. Tänk om du kunde behärska din frustration och inte låsa in dig när pappa är här. Varför får jag ju så klart aldrig reda på. Varför är inget man svarar på, precis som när vad och hur. Och aldrig kommer du först med en kram. Om jag sitter och gråter frågar du något argt och går därifrån.
Nu tittar du mest hålögd på telefonen eller sitter uppkrupen i tvsoffan och hänvisar till din blogg när jag frågar hur det är. Och hämnden och insnärjningar i meningslösa detaljer är ditt bästa vapen för att få det du vill. Vad det nu är för det svarar du inte heller på. Förutom ibland. Och då säger du bara: vet du inte det, det borde du veta. Och jag svarar: hur ska jag kunna veta det, du säger ju aldrig nåt och så är det igång igen.