Vinden.

Det sägs att vinden är som bäst om hösten, när vågorna slår som högst på haven. När väggarna, likt ett cementblock över pannan, låter sömnen hänga kvar hela dagen. Om man tror att det är bäst inomhus, om man kan säga på dödsbädden att jag tog till vara på dagen, jag lät inte väggarna tvinga fast sömnen över ögonen, jag lät inte datorerna och mobilerna göra mig irriterad för att jag blev avbruten. Fast det egentligen handlade om att koncentrera sig på fel saker.

Det sägs att vinden är som bäst om hösten, när den är krispig och sval, att den skapar fåror i ansiktet för dom som lever med den. Att huden blir tärd och tålig, att livet märks, att livet växer fram.
Sen kommer vintern och självsprickorna i alldeles för trånga skor som klämmer och skaver där på Kungsgatan som har värmeslingor så inga årstider märks. När väggarna, likt ett cementblock över pannan, låter sömnen hänga kvar hela dagen så att livet inte märks, så att livet inte tränger sig på. Att bekvämligheten tar död på livet och låter dagarna rinna på tills de till slut har runnit över och förbi. Att alla vardagar som kom och gick var livet som vi fick.