Knuten.

Du vet mycket väl när handen är färdig, när den återigen har vecklats ut från det där hårda paketet som du aldrig riktigt förstått hur det kan komma från just det hållet. Det hållet som du alltid tittar åt, som för att kontrollera hur det står till just idag, just nu. När handen är utvecklad finns det ingenting som tyder på att den någonsin kommer att kunna knutas runt något annat än kaffekoppen eller vattenglaset. Men så plötsligt, när tystnaden och mörkret är som tätast och den blodröda himlen är borta för längesen är det bara den blodröda kudden som ger minnen av alla gryningar som faktiskt överlevts.