Dysfunktionellt.

Den här dagen har jag inga bra minnen från. Så är det alltid. Speciella dagar är dåliga dagar. Hur dom suktade efter dig, kom till ditt jobb och gav dig gåvor och presenter, skrev lappar och dikter om dig och du tog, så klart, emot det, inga problem med det. Men du absorberade det också i hjärtat, antagligen för att du var svältfödd och för att vi visade helt olika sätt på uppskattning.

Du var hon som fick kommentarer om hur snygg du var varje gång vi var på krogen, dom kom och sa det till mig. Varför? Skulle jag bli stolt? Nä, jag blev mest grinig och tänkte på skavankerna som dom inte såg. Naturligtvis för att jag aldrig fick några egna kommentarer och naturligtvis för att jag inte gav dig några, till slut i ren protest. Moget värre. Och naturligtvis för att jag aldrig uppskattade mig, dig och oss. Och naturligtvis för att jag hade svårt att ge komplimanger. Hade.

Och det värsta: Du sa att jag aldrig skulle hitta någon som älskade mig mer än vad du gjorde. Klart jag inte kommer, du fick ju inte det du ville ha av mig, det perfekta bränslet för en martyr.

Fast jag är inte tillsammans för att någon ska älska mig, utan för att jag och helst båda ska älska. Jag har ett vagt minne om att det var så en gång. Men då visste jag inte vad det var.

Och nu är det det här som gäller.

Tomas Andersson Wij – Snart är vi framme

Uj, måste göra massäck att ha med mig när jag åker skridskor. Det har jag inte gjort sen högstadiet. Åkt skridskor alltså.