Resan.

Idag är jag på humör.

På humör för att:

Ta bilen och köra mil efter mil med bra musik i högtalarna, planlöst bara svänga dit jag känner när jag kommer till en korsning, se vart bensinen och hjulen för mig. Stanna och äta när jag är hungrig, se skogar och sjöar, berg och byar fara förbi utanför fönstret. Åka bort, åka till, låta fragment komma och gå, se par med matkassar från ica i ena byn, se ett annat par med matkassar från netto i en annan by, livet är likadant överallt, ändå har alla olika hjärnor, olika känslor. Ändå samma ras. Samma djur. Samma instinkt. Samma hus. Rostfria gafflar, knivar, skedar, toalett från Gustavsberg och papper från Serla. Inte konstigt att man anses udda om man målar huset i rosa.

Svischa förbi längs med 120-vägen, bromsa ner på 50-vägen, bromsa in vid fartguppen och gasa upp på påfartsleder, vindrutetorkarna på, doften av spolarvätska. Ovanför är himlen fundamentalt grå och jag jagar solen. Blinkersspaken uppåt, bromspedalen ner, rastplats med vitt snötäcke över sommarsjön där solen brukar gnistra till på ytan. Välbekanta platser, trots aldrig sedda genom just mina ögon. De andra bilarna rusar förbi på 120-vägens snömodd och där på sidan av vägen står jag och tittar på med näsan ovanför ytan.

Nostalgi.

Plötsligt får jag en längtan.

En längtan efter hud, efter ditt hår.

Efter orden som landar som bomull.

Läpparna som smeker mitt öra, händerna som rör min kropp.

Ditt lår som ligger över mitt, ditt bröst som rör min bröstvårta.

Din hand i mitt hår och din rörelse.

Att din kropp kan sjunga så i mitt minne.

Jag är här.

Det knakar och det knarrar, vinden blåser in i krackeleringen.

Jag är här för att stanna, stannar kvar så länge jag vill.

Så länge jag behöver.

Datumet är obestämt, oasen kommer att ånga upp

tillsammans med dom överblåsta saharastegen.

Allt som finns kvar är orörd sand med framtidens arkeologiska spår.

Nu är jag här för att visa hur tiden sätter sina spår.

Nu är jag här för att erkänna att tiden tar slut.

Jag är här för att bevisa att tiden är allt.

Jag är här för att bevittna att jorden har sin gång.

Ossler – Ner i säcken

Bränna.

Jag har en kollega, en söt nätt liten dam med silvergrått hår och sparsamt med smink, hon har åkt runt i världen och spelat klassiska pianokonserter, idag vägrar hon röra ett piano, istället håller hon på med yoga, går gärna i högklackat och är så där snygg på det där sättet som bara äldre naturliga människor kan vara. Man ser att livet har satt sina spår, om hon hade varit i min ålder så är sannolikheten rätt stor att jag blivit svag för henne på ett annat sätt.

Hon ville att jag skulle bränna en cd-skiva åt henne. Jag fick först skivan med det som skulle brännas, tankade in det i datorn. Igår låg det en tom skiva i mitt fack som hon ville ha det till. Imorse kom hon och frågade om jag hade sett skivan. Jag sa att den ligger i ditt fack, bränd och klar. Va?! Går det så fort utbrister hon förvånat. Jag hade haft hela natten på mig. Jag tänkte lura i henne att min dator hade fått gå på högvarv hela natten för den där skivan. Men jag sa att det tar max några minuter. Då blev hon ännu mer förvånad och tyckte att det var fantastiskt. Hon gillar inte datorer och teknik. Hon tror på direktinteraktion. Ja, det var väl det.

Nu ska jag sova nån timme och sen ska jag på ett föredrag.

Knuten.

Du vet mycket väl när handen är färdig, när den återigen har vecklats ut från det där hårda paketet som du aldrig riktigt förstått hur det kan komma från just det hållet. Det hållet som du alltid tittar åt, som för att kontrollera hur det står till just idag, just nu. När handen är utvecklad finns det ingenting som tyder på att den någonsin kommer att kunna knutas runt något annat än kaffekoppen eller vattenglaset. Men så plötsligt, när tystnaden och mörkret är som tätast och den blodröda himlen är borta för längesen är det bara den blodröda kudden som ger minnen av alla gryningar som faktiskt överlevts.

R.E.M.

Tröttheten sköljer över mig som en mjuk och slät dimma, den glider in i porerna, in i cellerna, omhuldrar muskler, senor och tankar. Den sveper med mig till en annan plats bestående av mjuka gräsmattor, skrattande människor, kvittrande fåglar, grilldoft och en himmel som är vad jag gör den till. Solglasögonen är på och solen hettar lite i ansiktet, huvudet ligger i någons knä och en hand rufsar i håret. Mer än så behövs nog inte.

Dejt.

Gårdagens skridskor ersattes med en lång promenad i naturreservatet bakom botaniska trädgården. Kaffe och smörgås. Ingen kamera, inget förevigande, bara direkta upplevelsen.

Idag blir det förevigande. Idag blir det en fotodejt med min före detta chef. Det är hon som har fört in mig på pluggspåret jag är på nu. Själv jobbar hon extra som timvikarie på jobbet och borde vara runt 70 år. Hon köper Dr martins på shock, har spotify och iphone, lyssnar på föreläsningar på ted.com samt ägnar sig åt att, via internet, låna ut microlån till behövande. Just nu till en kvinna i Peru. Känn på den.

Dysfunktionellt.

Den här dagen har jag inga bra minnen från. Så är det alltid. Speciella dagar är dåliga dagar. Hur dom suktade efter dig, kom till ditt jobb och gav dig gåvor och presenter, skrev lappar och dikter om dig och du tog, så klart, emot det, inga problem med det. Men du absorberade det också i hjärtat, antagligen för att du var svältfödd och för att vi visade helt olika sätt på uppskattning.

Du var hon som fick kommentarer om hur snygg du var varje gång vi var på krogen, dom kom och sa det till mig. Varför? Skulle jag bli stolt? Nä, jag blev mest grinig och tänkte på skavankerna som dom inte såg. Naturligtvis för att jag aldrig fick några egna kommentarer och naturligtvis för att jag inte gav dig några, till slut i ren protest. Moget värre. Och naturligtvis för att jag aldrig uppskattade mig, dig och oss. Och naturligtvis för att jag hade svårt att ge komplimanger. Hade.

Och det värsta: Du sa att jag aldrig skulle hitta någon som älskade mig mer än vad du gjorde. Klart jag inte kommer, du fick ju inte det du ville ha av mig, det perfekta bränslet för en martyr.

Fast jag är inte tillsammans för att någon ska älska mig, utan för att jag och helst båda ska älska. Jag har ett vagt minne om att det var så en gång. Men då visste jag inte vad det var.

Och nu är det det här som gäller.

Tomas Andersson Wij – Snart är vi framme

Uj, måste göra massäck att ha med mig när jag åker skridskor. Det har jag inte gjort sen högstadiet. Åkt skridskor alltså.

Dockleken.

Det var när du berättade hur du brukade leka med dina dockor när du var liten som jag förstod att det är sådana som dig som folk gillar att läsa böcker om, ha det på lite behörigt avstånd men när du satt rakt framför mig och berättade i realtid blev det något helt annat. Det var också då som jag förstod att du aldrig kommer att kunna sluta oroa dig för att någon ska komma in i ditt rum på natten. Eller när du berättade om hur du fått dina märken på benen, där de gamla såren har läkt och blivit ärr. Hoppas din själ kan göra detsamma för som det är nu består den bara av ett enda stort varigt sår.

Ledig.

Jag såg precis att jag har ett mail som ligger och skvalpar. Det har visst legat där sedan den 9:e. Men just nu, just idag får det vänta. Tänkte vara ledig från mitt liv idag. Rätt skönt att checka ut ibland, sen får man se vad som finns kvar när man checkar in. Skönt att ta ledigt även från livet när man har en 58-timmarsvecka på jobbet, då har jag rätt att ta ledig även från livet.

Idag har jag: Städat, dammsugit, diskat, moppat, dammat, plockat bort, sorterat skivor (min gamla fina hobby), lagat mat och bla bla bla.

Idag ska jag: Testa öl och få biobiljetter som tack för besväret.

Gå till en tatueringsstudio och kolla upp lite saker.

Sen after work på järntorget. Men lugnt, imorgon är det jobb igen.

Ledig från livet innebär inte att man inte gör saker utan att man gör sånt som man vill göra, sånt som man mår bra av och ja, idag ville jag städa. Och nu har jag kaffesnurr också. Perfekt.

Löpband.

Idag har jag sprungit på löpband, första gången sen December. Började lugnt, slutade lugnt. Trodde jag, tills jag såg min puls och kollade på nätet. Hade runt 177 i puls, dvs ungefär 90% av min maxpuls. 90% ska tydligen vara mycket ansträngande. Så sprang jag i 30 min. Normalt springer jag så i 45-60 min. Men nu har jag ont i foten och jag tänkte kurera den lite. Antar att jag borde dra ner till kanske 50% av maxpulsen.

En gång sprang jag nästan in i den främre delen av maskinen och en annan gång åkte jag nästan av den. Kände mig lite som rosa pantern där inne.

Jag sprang i alla fall. Rensade ut slaggprodukter, slaggtankar och slaggkänslor. Rensade ur mig själv. Kvar blev ett skal, ett skal som mest är trött och som kommer att fyllas på under natten.

Jag är till och med jättetrött.

Först nu.

Vad fan.

Har han borrat sig in i mitt huvud?

Emil Jensen – Polygami

Emil Jensen – Så får du mig ändå

Har bara hört dessa två än så länge. Många har tjatat och jag har dissat, fram till nu.

Röda tråden.

Ibland tar livet oväntade vändningar, vändningar som man kan styra och vändningar som man inte kan styra. Vändningar som man vänder fel och vändningar som man vänder rätt. Rätt blir fel och ibland blir fel rätt. Just nu har jag ingen aning om någonting, det är det ingen som har, har någon någonsin haft en aning om någonting?

Ibland känns Göteborg utslitet, som om de orörda skogarna, fjällen och bäckarna skulle ha mer att erbjuda. Ibland känns själva livet utslitet som om den orörda döden skulle ha mer att erbjuda, men man ska inte fuska med livet, man kommer dit tids nog ändå och jag vill inte dit nu.

Istället skulle vilja sitta på en hästrygg på mongoliets stäpper, på norrlands fjäll, ligga under vattnet och andas bredvid en delfin eller simma längs med ett korallrev eller känna fallskärmen som faller ut och tar tag i vinden och låter mig falla ner mjukt på mina små hobfötter.

Ulf Lundell – Sjöar

Dittdatt.

Tåget är bara tolv minuter försenat. På andra stationen. Det kan gå bra det här.

I morse släppte jag av min brorsdotter på sju år i skolan, hon ville visa mig vart hon satt, vart hon hade sin mattebok och hur långt hon hade kommit i den. Det var fiskar, apelsiner och äpplen som man skulle plussa ihop. Jag har alltid trivts i skolan men jag har inte varit i ett sånt klassrum sen jag själv gick i grundskolan, det var lite blandade känslor. Kanske mest över hur fort tiden går och hur man kan formas i sådana rum, makten i skolans korridorer och de som rör sig där. Livsödena som lämnar efter nio år, formade men inte riktigt klara, men med ett rejält fundament som måste hackas upp om man inte trivs med den man blev.

Igår åkte jag skoter, det borde man verkligen göra oftare. Jag och E stannade mitt ute i skogen, hoppade runt i snön som var upp till knäna och föll fritt bakåt, tittade upp på de genomskinliga sakerna som fladdrar runt på hornhinnan och det var så tyst som det aldrig annars är.

.. och jag skulle behöva ta lite fler pauser från livet. Eller kanske är det att jag inte ska ha lika mycket avbrott från livet. För ibland tror jag att det är sandvikenlivet som är livet. Ibland tror jag tvärtom. Jag saknar i alla fall den här världen mer och mer märker jag. Kanske kan bero på att jag aldrig någonsin hinner få en vardag när jag hemma och hälsar på. Plus att det alltid kommer bra inputs. Hade gärna stannat kvar en vecka till och följt med min brorsdotter, lekt med henne i snön, spelat spel. Skulle ha diskuterat broderns VD-jobb samtidigt som vi anglar på storsjön, skulle pratat om mammas liv och försökt få insikt i varför pappa är så rädd och ser så mycket hinder och sen försöka få honom att också inse det. Lära känna min familj helt enkelt. Jag känner dom inte nu nämligen. Antar att det är det också, komma närmare. Det sägs att ju äldre man blir desto mer intresserad blir man av sin historia, jag befinner mig nog där någonstans.

Åkt till stockholm och hälsat på hade jag nog också passat på att göra.

Jag har varken tid eller lust att jobba. Finns annat jag vill ägna livet åt. Punkt.