Pistage.

Hur många skratt har kommit mellan dina läppar,

vad såg dina ögon, vad hörde din öron?

Hur många tårar har fallit från dina ögon,

vilka ord kom från deras läppar, vilka bilder gav dom dig?

Jag samlar dammet i asken som du gav mig

för att blåsa det ut över havet.

Hur många hårda ord har forcerats fram i mörkret

när inga andra öron hörde än nallens i din famn.

Hur många bilder fladdrade förbi på skolgårdens

hårda välbekanta asfaltsgolv?

Jag försökte samla dammet i asken som du gav mig

för att blåsa det ut över havet.

Men havet var för lång bort så dammet blåstes tillbaka mot dig.

Telefon.

Fick ett samtal av min pedagogiska mamma igår.

(såg att det var från hennes jobb när jag svarade)

Hej mamma, hur är det?

Det är bra, pappa ligger på sjukhus.

Va?

Ja, det är inget allvarligt, han ska opereras.

Va?

Ja en propp bara.

Va?

Ja alltså i vaden, det är mer i förebyggande syfte.

(fast det visade sig vara i ljumsken)

Idag var han hemma igen och allt hade gått som planerat.

Egentligen är det en massa saker som jag vill pränta ner men jag vet inte hur. Det kommer säkert förr eller senare. Antagligen senare. Men jag saknar L. Det finns små enkla trick.

Könsskillnader.

Inte bra:

http://www.dn.se/insidan/skammen-hindrar-mig-att-njuta-1.965402

Bra:

http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer-1.1016345

Fint på nåt vis:

http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/12/24/min-femarige-son-alskar-att-ha-klanning-5665

Hur får man det så att man bara kan klicka på länken för att komma till sidorna?

Imorgon.

Grattis till mig, jag har tagit vinstlotten, jag känner hur Jesus uppfyller mig, hur min gloria kommer att förgyllas!

Jag ska dela hela arbetsmorgondagen med en extremt jobbig människa. Tror jag kommer att gå därifrån "och ha annat att göra."

Under taket.

Jag lämnade Gävle och Stockholm baklänges, den kalla svartvita världen fladdrade förbi utanför fönstret. En fågel flög som en skugga över himmelen och landade på ett tak. Vem bor där, hur levs deras liv?


Idag jobbar jag. Har fötterna på bordet, äter mat, godis, kaffe och tittar på Potter. Det är ett tungt liv.

Julafton.

Idag är det julafton. Tomte i huset var min brorsdotter. Hon är sju år. Hon övade på att gå ut och köpa tidningen innan hon kom insläpandes med säcken där 80% av klapparna var till henne. Hon fick ett nintendo sd, det överskuggade alla andra klappar. Sen var det promenad, då ville hon att jag skulle snöpurra henne för hon visste inte riktigt vad det var, men efter att ha fått snö i hela ansiktet ville hon inte längre så hon sprang skrattandes därifrån.

Annars har jag fått en ny whiskyfavorit: Ardbeg och fått upp ögonen för en glaskonstnär: Kjell Engman som bland annat gjort den här som jag precis hittade på nätet. Gjort massa annat trevligt också. Jag gillart som man säger.

Skrattet.

Jag är hemma och jag har pratat med mor. Vi pratar inte så mycket i min familj. Det är inte alltid tyst, men vi pratar liksom inte. Vi känner inte varandra riktigt. Idag såg jag henne lite mer som människa än som mamma, det är bra. Pappa jobbade och kom hem spred sin tystnad. Jag tycker om tystnad, jag tycker om hans tystnad. Honom börjar jag också se mer som människa än som pappa, det är också bra.

Jag skrattade så jag började gråta när vi klädde granen, eller de klädde granen och jag drack whisky och tittade på. Det var nåt subtilt som mamma gjorde och sa som fick mig att skratta, de började också att skratta. För att jag skrattade. Det smittar det där skrattet.

Resan.

Jag är lite förundrad. Jag har åkt tåg idag, jag har åkt buss. Tack vara SJ. Jag skulle vara framme kl 19.07 jag är inte framme än. Nu är klockan 22.40. Sitter på en buss mellan Falun och Storvik. Jag blir inte så irriterad på SJ men det jag irriterar mig mest på är de gamla tanterna som klagar. Varför är jag sån? Borde inte jag också klaga? Är det därför jag är irriterad på tanterna som klagar för att de gör nåt som jag vill göra? Fast de klagar inte på riktigt, de bara gnäller till varandra.

Här är det i alla fall en stadsbelyst himmel, minus åtta grader och riktig snö. Inte bara lite på marken utan den täcker alla barr, stenar och diken.

Nu har jag nog bara en dryg halvtimme kvar innan jag blir upphämtad av min mor.

Vintervärme.

Jag tycker verkligen om kyla. När det låter och gnistrar om spårvagnarna och tågen, när näsan fryser och det biter i kinderna. När snön lägger sig och tynger träd, grenar och gräs och bildar ljudisolering och lyser upp det gråa. När den djupblåa nästan kolsvarta himlen är fylld av stjärnor som lyser ner på oss människor, vindstilla, vinterkyla. När man kommer in och det hettar i ansiktet och fötterna som värms upp i raggsockor. Whiskyn som värmer. Vintervärme.

Jag tror att jag för ett år sen satt i ditt fönster med filt och glögg och tittade på studenterna som var på väg hem där utanför på Utlandagatan. Vintervärme. Vinterkyla året om.

Bat For Lashes – Trophy

Döden döden.

Vad hände med drömmarna, är dom verkligen döda eller ligger dom levande begravda, under hur mycket jord? Räcker det med en trädgårdsspade för att kunna ana eller måste kirunagruvans lastskopa hyras in? Vilka har uppnåtts, vilka försvann på vägen, vilka finns kvar och vilka har uppkommit? Vet du?

Vad hände med alla puppor som aldrig fick bli fjärilar, som aldrig fick komma ut ur sina silkeskokonger och uppleva morgonsolen och kvällsdaggen. Vad hände med alla fjärilar som inte fick visa upp sina vackra färgprydda vingar inför en häpnad och förundrad värld.

Tänk dom som säger att dom lever varje dag som om den vore den sista. Om jag skulle göra det skulle jag varken ha inkomst eller bostad. För vem behöver det om man ska dö dagen efter. Vad skulle jag göra om jag skulle dö imorgon? Vad skulle du göra? Jag vet inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte hoppa dagens julbord för att läsa igenom en massa rapporter om Kinas järnvägar i alla fall, alltså förutsätter jag att jag ska leva imorgon också.

Vi i i-länder har allt för mycket tid till oss själva, allt för mycket tid till nonsens. Allt för mycket ångestbildande utrymme om ifall vi ska köpa den danska kossan som är vakuumförpackad eller om vi tror att den svenska har behandlats bättre, vilket vi alltid tror. Tills det visar sig att de behandlas lika illa. Igen. I allt för mycket tid uppstår en stress över hur man är, vem man är, vad man vill, vad man inte vill, varför gör man si, varför gör man så, vilka skor passar bäst, äta kött, inte äta kött, är jag snygg, vilken image, köpa bil, åka kollektivt, vad tycker hon, vad tycker han, vad tycker jag, varför, varför inte, är jag lycklig, är jag kär, kan jag få det bättre, plus, minus, för och emot.

Men samtidigt. Ju mer möjligheter vi har ju större ansvar. Ju fler möjligheter ju fler kan vi vara utan. En sak kommer vi dock aldrig ifrån och det är livet. och döden. Och någonstans under tiden är det klokt att ta fram den individuella vågen och väga och hitta en balans som passar en själv.

Det här inlägget blev ju inte alls som jag tänkte mig från början. Men så kan det vara och så ska det vara. Antagligen blev det så långt för att jag inte vill börja göra skoluppgiften som väntar på mig. Bara en sån sak, jag smiter från mina måsten som inte ens är måsten.

(Med orden döden döden inledde tydligen Astrid Lindgren och hennes väninnan varje samtal med när de hade börjat bli gamla för att liksom klara av den biten)

Sandpapper.

Ögonlock med gruskorn som skrapar sönder ögonen vid varje blinkning. Kom aldrig till sängs igår. Ändå var jag bara hemma utan sällskap och idag är det rapportläsning. Sen, ikväll, med L, bakning och plötsligt igen som svt sänder kl 20.00. Man har nästan inget annat val än att se den. Den är för bra för det. Nu får det bli kaffe, pdf-filer och thefreedictionary.com.

Bananas!*

Idag blev jag sjukt sugen på banankakan vi bakade men den har ätits upp så istället åt jag en kebabtallrik utan dig.

När M.H och jag satt oss i bilen idag så spelade radion D.M. Mina tankar for genast till dig och jag har tänkt att mina rader - "ja, det är nog bäst så" kanske inte riktigt innehåller den innebörden.

Fast det var jag som tog ett beslut åt dig. Ibland är det synd att man läser saker per automatik.

Vitt hår.

Jag har små korta vita hårstrån på mina svarta jeans, i hallen ligger en handduk kvar, på skostället står ett par svarta Dr Martins och på stan går människor runt med tomma blickar. Lika tomma som alltid.

Tack.

Då kan man säga att allt är tillbaka på noll. Snart. Just nu är det tomt och minus. Men tack för tiden som jag fick och tack för dagarna som gick, tack för nätterna och tack för tystnaden. Tack för skratten, tack för huden och läpparna, tack för kaffet på morgonen och tack för promenaden.

Jag tror att vi inte riktigt litade på varandra. Eller så litade vi inte på oss själva.

Nu ska jag sluta upp med sånt här. Nu ska jag besegra och besegras. Först landa. På alla håll.

Och naturligtvis hade vi inte personalfest som jag skrev i förra inlägget utan personaldag.

Livet.

Människohandel, prostitution och sexualiserat våld, yoga och qigong. Vi hade personalfest igår och jag inser vilket svårt, komplext och intressant jobb jag ändå har.

Ost och vin, pizza och folköl. Jag var med A igår och jag inser vilka trevliga vänner jag har. Alla på sitt sätt.

Ingenting.

Det blev ingen jazz, jag sa jag var för trött. Det var sant. Efter hemmasittande och skrivandes mail som, av nån anledning, aldrig skickades blev det fika med M.H istället. Det var ett klokt beslut.

Det känns lite som, för att sno Ls ord, punkteringens dag idag. Punktera, punktera, punktera, punktera historien, punktera nuet, punktera framtiden, varför? För att starta om, för att inte behöva bry sig eller bara för att visa att man kan? Jag tror dig, jag tror mig. Du kan, jag kan. Vi kan punktera livet, vi kan punktera kudden vi sover på. Men nån gång kommer den att behöva sina fjädrar för att stoppas upp och stoppas om. På riktigt. Men även de mjukaste fjädrar sticker till då och då. Det kallas livet.

[ingenting] – Blanka Blad

[ingenting] – Dina Händer Är Fulla Av Blommor

Fönster.

Vanligaste sökorden i mitt googlefönster inatt: Railroad, railway, china. Vi vill helst ha det klart före jul. Tänk om man kan kunde sätta sig på ett tåg och bara åka, sitta och stirra ut genom fönstret, musik i öronen och skogen som far förbi där utanför, en sjö, en stuga, ett samhälle. Släckt sol, tända gatuljus, snö, upplysta fönster, röda knutar. Folk går av, folk går på, packning. På väg.

Igår var jag med Häxan och tittade på vodou-utställningen på världskulturmuseet, jag tror vi kom överens om att vi skulle haft en guidad visning, men i spegelrummet kan man vara ändå. Det var lite för längesen vi sågs, hon ger vinklingar av världen som jag inte är så van vid, det är bra. Hon kände sig hemma bland alla vodouandar.

Jag hoppas att jag efter konserten imorgon blir omslingrad av armar och ben och hör andetag i mitt öra. Ibland skulle jag vilja pressa mina läppar mot ditt öra för att viskande småsjungscitera.

Du.

När jag gick från dig idag stod du mot garderoben och var onödigt snygg och jag tycker om när du rör min hud, tar min hand.

Citrus.

En kopp kaffe vars sista klunk precis tog slut, 12 sånger på min philips radio/vinyl-möbel.

En torkande golvmopp som väntar på att hängas upp. En lätt citrondoft över parkettgolvet. En gårdag med M.H med öl, mat, rundgång och diskussioner som glädjer hjärtat, som gör vardagen lite roligare. Knäckebrödsfrukost hos L och ibland känns det som att vi skrattar tillsammans, på riktigt tillsammans.

En dag i dag som kommer ägnas åt att läsa, skriva, spela, göra det som faller mig in inom hemmets väggar, inom de väggar där jag trots allt trivs, trots min rastlöshet att ofta gå ut.

Det känns bra nu. Det känns skönt. Det känns lugnt. I sinnet. I huvudet. I Intellektet. I magen och halsen där mina känslor sitter, där känns det inte hundra. Det känns 87. Och det är bra det också.

Möbelköp och tenta.

Idag har jag och M.H burit hem den här som jag och L köpte. Eller det var jag som köpte den men hon stod bakom mig och hetsade, nästan som om jag inte hade nåt val. Men fin är den.

Nu sitter jag efter nästan 10 timmars pluggande till tentan imorgon och lyssnar på Lasses vinyl Bränt krut 1 på den nyinköpta vinylspelaren och avnjuter en whiskey. Det känns bra. Får se om jag läst tillräckligt. Sånt som man alltid undrar. Jag har kommit på det att det som skiljer jag läser nu från det som jag läst förut är följande: Jag är inte van vid det här språket, jag kan plugga in faktan men jag har svårt att skriva om det i en löpande text eftersom jag inte exakt förstår vad det handlar om. När jag läser sociala ämnen av olika slag så kan jag ämnet och då är det bara att väva inte det nya i det gamla. Kan applicera det på gammal kunskap. Nu har jag liksom inget att väva in i och jag vågar inte riktigt använda vissa ord för att jag inte vet om det används korrekt. Det är det som är det svåra. Men jag känner att det är lite på gång det också. Lagom tills kursen är slut.

Min nya möbels doft tar över lägenheten. Snart kommer den nog också att lukta hem.

Undran.

Om vi fortfarande hade haft kontakt så hade tiden varit inne att prata om hur det går med kärleken. Om vi fortfarande hade haft kontakt så hade tiden varit inne att prata om hur det går med det här livet egentligen, vad det gör med oss och vad vi gör med det och det utan att trampa runt känsliga ämnen. Jag vet att två knapptryckningar bort kan jag läsa om vad som händer hos dig. Men jag vill inte läsa om det, jag vill diskutera och analysera, vända och vrida. Ge tips och råd, få tips och råd. Vara involverad.

Det är efter den här tiden som allt brukar bli bra på alla sätt och vis och man är glad att man fortfarande kan umgås, men det kan vi inte göra nu så nu vet jag inte hur det kommer att bli. Antar att vill-veta-vad-som-händer-i-ditt-liv-känslan rinner ut i sanden och geggar ihop sig med de andra som rinner ut lite då och då. Snart har jag glömt dig även som vän. Trots att jag aldrig ville glömma den biten.

Och i min hall står ett par skor som gått vilse, trots att det ibland känns som om de har gått raka vägen just dit de hör hemma.