Magasinering.

Han plockar ner sina tillhörighet i kartonger som han köpt för 10 kr st. Flyttkartonger som ska åka många mil i en lastbil. Sen ska sakerna förvaras i ett magasin, tills han vet vad han ska göra med det. Han ringer ibland och frågar om jag vill behålla det och det, släng det säger jag. Affischer som jag haft i pojkrummet, i det stora gula huset på 180 kvm med tillhörande 2000 kvm tomt, som nu sålts för ynka 520000. Det räcker inte ens till en liten etta här i Gbg och knappt till handpenning om man vill ha något större än en tvåa.
Förra gången för någon månad sedan när jag var i huset för sista gången så sa jag hej då till det, utan att veta att någon skulle vilja köpa det någon vecka senare. Det är lite som att rötterna rycks upp, det gjorde de visserligen den 19:e december för två år sedan också, men lite fler har ryckts upp nu. Fast ändå inte. Nu är det jag som ska vara kronan på trädet och ha barken så intakt det går. För det behövs rötter. Vilket jag ibland har mer än någonsin.

Planering.

Han tänker att han borde ha förberett sig lite bättre för livet. Kanske tänkt på att skaffa sig ett riktigt jobb, ett jobb som gör att det kan bli lite större handlingsutrymme på hemnet. Så att valen inte stod mellan litet eller inget, mellan långt bort och större eller nära och för litet. Eller en lägenhet med utlösande handpenning. Samtidigt funderar han på varför han har börjat med den fula ovanan att jämföra sig, jämföra sig med sina bröder och andra som har större handlingsutrymme. Sånt trams har han inte varit mycket för förut, kanske beror det på att det blir så tydligt med barn, att det inte bara är jag som ska vara nöjd nu utan någon annan också. Fast han vet ju att det inte hänger på det, men han vet också att det inte förstör.
Det känns i alla fall bra att veta vart i landet det är tänkt att bo nu, så att livet kan byggas på utifrån det. Så att livet inte läcker ut i för många förgreningar.

Hon sa: Här är vänster och höger hjärnhalva och det ser bra ut. Det kan vara bra att veta, för när dom är 15 tror man inte att dom har några hjärnhalvor.

För några dagar sedan visste han vad han skulle göra med sitt liv. Det var en blandning av intagning och en lysande lanterna på en lugn midnattsstorsjö. Där och då var det egentligen den andre som skulle få lite nya infallsvinklar var det tänkt, men han misstänker att det snarare var han som fick det. 

Idag är det ruta ett igen, den rutan där man börjar ifrån när man redan har gått en massa rutor i livet och råkat stanna lite för länge, inom samma tema, på en och samma. För självklart är det inte ruta ETT.

Det bästa är nog att gräva där man står. Så länge man inte sitter på grenen.

Insikt.

Skåne, Malmö, Kornettsgatan. Spartanskt så det förslår och plötsligt vet jag att jag borde sälja allt och leva så. Men någonstans tar det stopp, rädd för att bli uttråkad, rädd för att få nåt gjort och inse att det inte blev som det skulle. Stå till svars inför mig själv. Men med dyr öl på far i hatten, fotboll på storbildsskärm i Folkets Park med sedvanlig falafel, halvtaskig tapas på la rouge så har Malmö bjudit mig på insikten att det ibland bara är gött att komma bort och träffa lite annat folk och se andra gator ibland änna. För Göteborg är faktiskt bättre, bara mer vant.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Hur kommer det sig att ögonen tåras när han ställer sig upp med hjälp av fotpallen, tar en bok mellan sina fingrar och drar alla sidor så sida efter sida snabbläddras. Hur kommer det sig att bröstet blir varmt när han sitter vid gitarren och spelar på sträng efter sträng.
Hur kommer det sig att jag vill dunka mitt huvud mot väggen när han för femte gången vänder sig på mage under blöjbytet. Allt har blivit närmre.

S.P.L

Papper och penna. Café, barnvagn och egna dagar. Snart kommer en ledighet som jag aldrig haft. Att göra vad jag vill hela dagarna men ändå vara konstant uppmärksam, upptagen och behövd. Men först 5 veckors semester som kommer att börja med en turné med att bo i stugor-nära-sjöar-och-hav-utan-el-och-vatten.
Under ledigheten som jag aldrig haft ska jag sätta press på mig själv. För tiden den bara går. Rynkorna runt ögonen lite djupare, håret lite längre upp, lite gråare. Ögonen lite tröttare, hjärtat närmare sitt sista slag. Lite mer att minnas, lite mer att glömma. Roligare, tryggare och mer rätt. Vad gjorde jag förut med all tid som jag hade att spendera som jag ville, jag tyckte nog att det mest var någon form av inflation. Nu trycks det ingen ny tid, inga timmar som kommer tillbaka, inga fler gången som det första steget tas, inga fler gånger som den första tanden växer ut på honom. Inte på honom. Nu eller aldrig. Svårare än så är det inte. Med allt.

Don efter parering.

Ibland flödar det fylliga vinet över, då får man skaffa fram större glas. Det gäller att lära sig att parera, parera det som kommer överraskande. Ibland tror man att det kommer ett blaskigt vin och då gör det inte så mycket om man dukat med små glas. Fylliga viner skall dock alltid förberedas med stora glas så att varje droppe kan tillvaratas.