Ofokus.

Jag kan få dig när du vill men dina tankar vandrar så mycket längre bort än till andra sidan sängen. Våra sista blickar för dagen möttes för några timmar sedan och det sista skrattet minns jag inte ens.
Men det är ok, för jag vet hur du känner. Jag har känt samma känslor som du, fast inte tillsammans med dig utan i ett annat liv. Det känns som man ska gå sönder av alla myror som springer under huden, som att alla känslor ska explodera genom en kräkning. Armar och ben domnar av och tankarna är utan kontroll, det var det jag var rädd för inför ihopflyttningen, men jag har klarat mig. Men inte du. Och det är inte värt det. Jag vet det. Tyvärr. Vid varje beröring kommer det och inför varje tanke om en beröring. Som en förväntanångest som ligger och gror och växer för varje påtvingad mjuk hand mot din hud. Jag behöver det, behöver beröringen. Du tål den inte längre, blir som brännmärkt av min hand så som jag en gång blivit brännmärkt i ett tidigare liv. Allt går runt. Inget kommer tillbaka.

Valet.

Jag är en sådan där som oftast tänker att saker ordnar sig, att det blir bra och att de flesta vill gott. Jag brukar inte oroa mig eller grubbla om vad som kommer att hända i framtiden. Men det har krupit sig på ett obehag ett litet tag nu, några år, lite mer och mer för var månad som gått. Och så igår. EU-val. PANG. Rakt i magen. I Sverige SD, vars väljare är som små blöjbarn som inte lärt sig prata rent än om man jämför med Europa. Som Grekland. Gyllene Gryning, uttalade nazister, 9% rakt i magen. I Frankrike Front National, 25%, rakt i Solar Plexus. I Tyskland fick NPD, första nazistiska parti sen Hitlers NSDAP, ett mandat. I Ungern fick Jobbik en miljon röster, ja, av hur många röster då? Jo, sex miljoner. Det är alltså ett parti där flera stycken som är högt uppsatta har blivit dömda för att ha mördat romer. 17% röstar alltså på människor som tycker att mord är rättfärdigat, när de möter någon som inte är som dom. Klart som fan jag börjar bli rädd. Jag och min familj tillhör den delen av befolkningen som kanske inte i första hand behöver oroa oss för att bli registrerade, misshandlade, utvisade, deporterade. Men vi lever i samma värld, i samma samhälle. Ett samhälle som utvecklas mot någonting som jag inte tänker godta. Ett samhälle med mörka dagar och ljusa rädda nätter, som lyses upp av jagande män som jagar sina medmänniskor med kulor, knivar och nävar. Bara för att... för att... eeh för att de har mörkare hud? har sex med någon av samma kön? har krokiga näsor? Tillber någon annan gud som inte heller finns? Har Hallux Valgus? Eller för att de kommer lemlästade och tar skattepengar från de infödda?
Jag är inte en sådan där som blir förbannad på hur världen är. Men nu känner jag att jag börjar bli förbannad. Och rädd. Rädd för människor som tycker att 30-talets Tyskland är en bra idealbild. Frågan är vad jag ska engagera mig i?

Sista sucken.

Jag hade dig till låns i några år.

Du valde mig framför dom.

Du rörde min hud och såg kanske någon tår. 

Nu är den tiden förbi.
Och du pratar tystare nu.
Alla vet, men ingen bryr sig.

Du drog gränserna först.
Jag följde bara dina spår.
Efter att först ha blivit av med min törst.

Linjerna drogs med linjal.
Klockan mätte du med sand.
Och där fann vi aldrig någonsin varann.

Den tiden är nu.
Alla vet, men ingen säger någonting.
Alla har blivit som du.

Jag lät mig invaggas och tro.
Klockan tickade på.
Till slut dog den sista tron.

Förblindad.

Tänk vad man blir blind av sin uppväxtmiljö. Varför har jag aldrig tänkt på att jag inte sett några bilder på min äldsta bror när han var liten, före det att någon av oss syskon anlände? Aldrig ett fotoalbum där han var det enda barnet, brukar man inte fotografera sitt första barn mest av alla? Varför har jag aldrig lagt ihop ett plus ett plus ett plus ett plus ett plus ett. Kanske skulle jag i alla fall kunnat fått två då. Men icke. Han är ju så annorlunda oss på nåt vis. Hans humör, alltid jätteglad, alltid positiv, alltid pratsam, alltid välkommande. Nästan så jag blir irriterad ibland. Han var sex år när min pappa kom in i bilden, och lika gammal när min andra bror föddes, tio år när jag föddes. Har alltid tänkt att det beror på det, det som gör att vi inte har lika mycket gemensamt som jag och min andra bror. Det kan ju vara det, det kan lika gärna vara att han har femtio procent andra gener.
Och vad har min pappa för hållhake? En sådan där hake som gör att alla dansar efter hans pipa, han ville inte berätta. Ville inte att vi skulle få veta. Och ingen berättade. Inte mammas släkt, inte pappas släkt, inte en felsägning. Förrän nu. När halvbrodern är fyrtiofem år. Och det var inte han, det var inte pappa, det var min moster som tog bladet från munnen. Hon säger att mamma ville att vi skulle få veta. Varför har hon inte sagt nåt? Vi har ju pratat om ämnen som lätt skulle kunnat ledas in på detta, vad hade pappa för hållhake? Vilken makt tog han sig?
Ingen vet att jag vet, antar att jag måste ringa till min bror och berätta att jag vet. Han ville också att det skulle komma fram men han tyckte inte att det var hans sak att berätta, vilket jag ger honom rätt i. Men det är också hans sak att inte hålla det hemligt om han inte vill ha det hemligt. Min andra bror vet ingenting vad jag vet. Jag som litade på min familj, men pappa är väl en lurig jävel helt enkelt.

Separation.

En annons på blocket säger att det finns en fyra att byta mot två mindre, gärna små billiga treor, i samma område, så att de ensamstående föräldrarna har råd och kan logistikera livet. De ville så gärna att det skulle funka, men ingen av dom har egentligen aldrig trott på tvåsamhet. Men de försökte, herregud vad de har försökt. Vad det har bråkats, surats, gråtits och slutits överenskommelser inom dom väggarna. Fler tårar än hjärtliga skratt, det är då det är dags. Bättre göra det nu när dom fortfarande kan prata med varandra så att de kan umgås som folk sen, de har ju barn ihop som de vill kunna umgås otvunget med. Det är hans förhoppning, det är hennes förhoppning. 

Han har alltid problem att släppa taget och vill kramas mer än någonsin, bekräftelsebehov. Hon bryr sig föga, ligger som en koldolme under täcket där han bryter sig in. Och han undrar vad han ska göra med sina sex veckor semester i sommar när inget inplanerat blir som det skulle.

Näcken.

Jag vet när det är dags att checka ut, när ben och armar pirrar och sticker. När tankarna koncentreras på bilder ingen vill se. Jag har varit här förut och min allra sämsta sida visas och jag hatar den. Två rostiga ihopsvetsade hjärtan med en vår utanför fönstret, en vår som lockar som näcken på stenen i bäcken. Rygg mot rygg och händerna på täcket, då kan inget hända och det är väl det som är tanken när hon lägger sig tyst och stilla med telefonen inom räckavstånd, alltid utan ljud, utan vibration, utan notiser. Alltid i handen eller byxfickan, alltid med glaset nedåt. Nu för tiden får jag inte ens öppna upp för att ändra låt på spotify, senast jag fick göra det så trillade det in ett SMS från en hane jag inte känner till. Konfrontation. Sedan dess hemligare, stoppar ner telefonen när jag kommer runt hörnet. Klickar ner när jag kommer för nära. Näcken i bäcken utanför fönstret och ett rostigt hjärta som söker och har hittat sitt 5-56. Måste bara bryta isär Näcken i bäckens familj först. Som sagt, jag hatar den här sidan av mig själv.