Korthet.

Idag har jag ätit ostron med min bror. Varken äckligt eller gott men slime. Idag har jag ätit trerätters på Familjen med min bror och E, väldigt prisvärt. Speciellt eftersom jag bjöds. Dock var det väldigt hög ljudvolym, gammal som man börjar bli. Idag träffade jag också I och I-M på SKÅL, två halvavlägsna kollegor, men desto mer gemensamt. Där såg jag också, tror jag, coralfang.
Idag har jag tänkt, funderat och känt. I frågade hur det var, jag sa att jag inte visste.
Idag har jag lärt mig knacka gas. Stumt ingen gas, ihåligt lika med gas.

Hjulmysteriet.

När natten hälsar på och blåser virvlar runt knuten.

När känslan att hitta och fånga blir lite för stark.

Så pass stark att jag inte riktigt hittar orden som inte riktigt hittar känslan som inte riktigt hittar beskrivningen.

Det är då jag kan spela upp samma textrader igen och igen och igen. Textrader som andra skrivit. Kanske sådana som jag önskar att jag hade skrivit. Kanske är jag lat. Tar ett substitut istället för att skapa eget. Kanske är jag smart. Varför skriva nåt som ändå redan finns. Kanske har jag bara stiltje. Eller så är det ensamheten som försöker tränga bort mörkret och jag inte riktigt längre vet vad jag vill och inte vill, vad jag får och inte får och vem som gör vad med vem. Känslan imploderade.

Asfaltskogarna.

Jag var på LW för nån månad sen, eller om det var några månader sen eller nån vecka sen. Jag kommer inte ihåg och det spelar inte någon roll. Det var rätt trist och dåligt. Jag gillade versionen av Jag har väntat på ett regn. Och så var det en sak till. Introt.

...Men visst ville vi uppleva, tillfångatas av illusionerna. Gräva med bara händer i livets osynlighet. Allt tillhör inte bara andra. Vi får välkomna oss själva...

Här är helheten.

http://www.youtube.com/watch?v=3Yssktzr2Cw

Barrikerad.

Ibland skulle jag vilja låsa in mig i några veckor. Bara pyssla och dona och inte veta om att det finns en omvärld.
Ibland skulle jag gilla att inte känna några människor, lite som de ensamma ute i stugorna på landet.
Ibland skulle jag vilja stänga av datorn och telefonen. Ta fram överstrykningspennan, göra en kopp kaffe och sitta koncentrerad.
Ibland skulle jag gilla om ingen hörde av sig, så att jag kan vara för mig själv på riktigt.
Ibland skulle jag vilja vara ensammast i Sverige.
Idag är en sån dag.

... och den brukar hålla i sig några timmar.

Hemkomst.

Jag tycker om att komma hem från jobbet och se spår.

Hitta en bunke på golvet, en filt som säng och två frukostskålar som ska diskas.

Det andas lite liv, det andas lite lust, det andas mjukt, fint och stillsamt.

Gnistorna blossar till i samma veva som hon häller upp hur mycket flingor som helst för att sleva i sig innan sängdags och elden flammar till i samma veva som jag ser de ljusare smaragdstråken i ögonen. Men framförallt gillar jag självdistansen och de stunder där allvaret tittar fram.

Svar.

Hej och tack för ditt brev!

Du skriver om en tomte som är elak mot dig men att du är rädd att ingen annan vill ha dig. Jag tycker att det låter, enligt din egen beskrivning av dig själv, att du har helt rätt. Tomten däremot verkar vara ett särdeles gott parti och om du bjuder honom på fler hamburgare så blir han kanske snällare med tiden. Risken finns ju att du kommer att ångra dig om du bryter upp och då kanske han inte vill ha dig tillbaka och din enda vän kanske inte har lust att umgås med dig hela tiden, så det vore kanske skönt för henne om du avlastar henne ibland. Ibland får man nöja sig med vad man får helt enkelt och i ditt fall känns det som att du till och med hamnat på plus så grattis till dig!

/ Leg relationsterapeut.

Häromdagen började en man prata med mig när jag väntade på spårvagnen, han började så klart prata om solen, som lös just den dagen. Sedan pratade vi hela resan från Bögatan till Valand. Han pratade om familjen Dickson och Sahlgren, vad de gjort för staden Göteborg och hur ostindiska kompaniet hade tjänat stora pengar på fiskolja genom att sälja detta till Asien som lampolja. Jag frågade honom om han hade jobbat med det, det hade han inte men han hade läst om det. Det var visst under slutet av 1700-talet och så gammal var han visst inte. Själv hade han jobbar inom elbranschen som representant och åkt runt i Sverige. Han visade kyrkan i örgryte och att det stod text på stenarna som vätter mot gatan.

Dagen före hade vi utsatts för ett terrorattentat på Skål. Alla började nysa och hosta samtidigt.

Tidsfördriv.

Sitter hos M.H för i sveriges näst största stad går det ingen kollektivtrafik efter kl 00.00. Fikan igår mynnade ut i öl och fyllemat och F säger att jag kanske har en stressfraktur på benet och drygot har loggat ut från msn. Det är lite tråkigare då för inavelsgener är roliga. Annars är det mesta sig likt. Nej det är det inte alls det. Det har hänt något som inte hänt på flera veckor! Något som gör att det kanske är lite kallare, just för att det är den här årstiden, annars brukar det varma, solen lyser nämligen idag! Den ligger där över takpannorna och sprider sina strålar över min värld. Och snart är det skola.

A1.

Jag kände lukten av rök och alkohol, inpyrt i kläder. Jag hade en känsla av att jag inte skulle vända mig om. Jag stod i kö. Jag såg en man i ögonvrån, en man med neonfärgsreflexkläder som om han jobbade på vägverket. Som det inte heter nu längre utan något annat. Jag började plocka upp mina varor. Slängde snabbt ett öga bakåt för att kolla om det var han eller någon annan som luktade den där lukten som sätter sig i flera dagar i min näsa, sådana dagar kan jag få för mig att det är jag som luktar så. Där stod en kvinna, äldre, kanske 50 år. Smal. Grått ansikte, blonderat hår, inrökt, hon hade inte hud i ansiktet utan mer som skrovligt grovt läderskinn som fårat sig. Jag tittade bort för undvika att titta dit igen. Vi fick aldrig ögonkontakt och jag vet inte om hon såg mig och om hon gjorde det så vet jag inte om hon kände igen mig. Jag har sett henne risigare än så.

Hear and Now.

Var och såg Hear and now på Doc Lounge precis, fantastiskt fin, lite sorgsen och väldigt kärleksfull. Och det öppnades definitivt nya glimtar till världar som jag aldrig tänkt på. Som att tex veta hur långt ljud hörs. Bara på ett ungefär i alla fall. Och att det är så mycket som låter, men framförallt så är det också en relationsfilm. Rekommenderas.

Farbror duktig.

Idag har blåsten gjort sitt jobb. Borta är gårdagens kvällskänsla och framme är den vanliga fina känslan som jag haft ett tag nu. Allt går ju upp och ner, ner och upp. Bara det är upp när man ligger på dödsbädden så är det bra.

Idag har jag varit duktig, har gjort skola från 09.30-12 och från 13-14.30 och sen har jag tränat i nån timme. Och här är jag nu, svettig och eländig, i väntan på att eftersvettningarna ska dyna bort och i väntan på det så ska jag surfa runt lite på de gamla vanliga sidorna, vilket tar kortare och kortare tid för var vecka som går känns det som. Inte för att det finns mindre att kolla på men för att jag blir mindre intresserad av vad som finns på dom. Alla communities som jag varit beroende av i typ 15 år börjar ebba ut och tar mindre och mindre tid i anspråk. Hur skönt som helst. Däremot börjar fotobloggar att uppta allt mer tid. Fast det ger i alla fall något, det är det som är det fina.

Övergång.

Två tända ljus i varsitt hörn av rummet. Jag har väntat på ett regn i lurarna och känslor som inte går bort.
Sorgsen och sentimental samtidigt ljust och skimrande. Vad som är vad förstås nog lätt.
Jag har tydligen inte riktigt släppt känslan, har inte riktigt låtit historien ebbat ut. Vilket jag visste skulle komma upp och därför väntat. Det som är bra är att det är närmare slutet nu. Att det är närmare likgiltigheten, jag vet hur jag funkar och jag antar att jag funkar likadant den här gången, vilket inte behöver stämma, men jag tror det, hoppas det.
En av mina jobbigaste egenskaper, som jag inte gillar med mig själv, är att jag är sentimental, svårt att släppa, svårt att acceptera att man aldrig mer ska höra av någon som stått en väldigt nära under några år och som faktiskt känner mig bättre än någon annan just nu. Nu ljög jag, M.H känner mig bättre. Han känner mig bäst.
Jag vill bara att det ska gå över så att jag kan ta klivet över med min andra fot också, kliva över med mitt andra ben, kliva över linjen helt och hållet i mitt hjärta och i min hjärna så att jag kan göra det på riktigt. För jag vill göra det rättvist och på riktigt. Sen hur det faktiskt blir är en helt annan sak men jag vill ha med hela mig och jag vet att det brukar gå rätt så snabbt när det väl satts igång vilket det gjort nu. (Eller vad vet jag, jag har faktiskt aldrig någonsin medvetet klippt bandet helt med någon.)

Och nu hittade jag nog ett nytt tankesätt.

Kludd.

Nu är tiden snart inne för att krypa ner under täcket, lägga huvudet på kudden och känna hur kroppen sjunker ner i madrassen och sen ska jag ta mig ner till den djupa sömnen där jag inte är medveten av omvärlden.

Så var har jag gjort sen sist? Jag har jobbat en natt, jag har pluggat och nu jobbar jag natt igen. Spännande värre. Varit vaken 24 timmar nu, det var sånt som man försökte göra som barn men aldrig lyckades med. Nu försöker jag undvika det men det händer ändå. Tänk om jag visste det som barn, då hade jag inte varit lika ivrig. Fast tänk om jag hade varit lika ivrig nu på andra saker, det hade kanske varit bra.

Väntar på att kollegornas promenad ska bli klar och under tiden lyssnar jag på Moto Boy och funderar på hur det kunde bli så här, jag gillar att det har blivit så här. Jag har börjat lyssna på Moto Boy och på Placebo. Men det är inte det som är den stora saken, den stora saken är det som gör att jag lyssnar på dom. Eller ja, stora och stora, det är som det är och jag gillar att det är som det är. Gillar riktningen som det går åt också.

Nu ska jag klä av mig och lägga mig och tänka i två sekunder innan jag går in i drömmens landskap. Jag tror minsann det är lite dagg.

God natt.

Mötet.

Idag mötte jag M på stan. Jag var på väg till skolan. Hon var på väg någonstans med en vän.
Jag såg henne, hon skrattade, hon såg mig, hon slutade skratta. Jag drog medvetet på mungiporna.
Hennes sjönk. Jag saktade ner. Hon fortsatte gå, i mitt sinne ökade hon.
Våra blickar låstes vid varandras och sen möttes vi utan att ens säga hej.
Vad fan är det?
Jag fick lite ont i magen, men rätt fort gick det över.

Annars tror jag att jag helst hade velat vara ett litet gristäcke i natt.

Sagt och gjort.

"Ok Johan. Jag älskar dig. Jag kommer sakna dig. Jag kommer längta efter dig. Jag komemr gråta. Jag kommer akta mig för dig på stan. Och jag kommer hoppas att jag aldrig ser dig igen."

Så kan det gå när man vill tidigarelägga en persons önskan.

Men nu är det gjort, nu är det sagt.

Jag tycker inte om att klippa band och kapa trådar med folk men jag kan inte gå med det över mig hela tiden. Vill inte tänka offra eller inte offra. Nu behöver jag inte fundera och jag tror att jag kommer känna mig friare att gå in i nya äventyr. Äventyr är bra, äventyr är resan, resan är äventyret. Ibland måste man offra istället för offras. Jag är bra på det sista men inte det första.

Jag kommer för alltid tycka att hon är sjukt vacker och har helt fantastiska sidor men det funkade helt enkelt inte och eftersom hon inte ville ha kontakt sen så vill jag inte ha kontakt nu. Så kan det vara. En stor lång varm kram på dig. Trots att jag hoppas att du aldrig hittar den här sidan och läser dessa rader.

Sommarängen.

Ibland kommer det fram oväntade personer.

Personer som man inte träffat på länge.

Personer som är döda. Så länge någon minns så lever dom.

Det är det som är det fina, det vackra, det gåtfulla.

Fast egentligen var det inte så oväntat. Inte alls. Bara lite överraskande.

Och pennan, som har kvar sin kraft, gav han till mig. Att medla, visa, yttra mig, växa.

Att ta bort askan och låta glöden och elden leka fritt. Låta blommorna slå ut.

Låta halsen skrika sig trött där på sommarängen.

Sommaräng.

Tänk dig en sommaräng. Gräs som går upp till knäna. Solen strålar sådär lagom varmt, inga getingar, inga mygg. Bara fjärilar gula blommor och så morfar. Morfar.

Morfar som dog när jag var 5,6,7 år gammal. Nåt sånt. Jag minns honom inte i alla fall. Om solen spred naturens värme så spred morfar mänsklig värme. Han skulle hjälpa mig, han kommer att ta bort det dåliga och låta det fina och goda växa. Han sa att jag skulle medla, förmedla och gav mig en penna för att skriva. Men innan dess så flög vi drake och hade picknick. Låg i solen i gräset och lät lugnet flyta in över själarna. Smittade varandra, han smittade mig mest har jag en känsla av. Vi kramades hej då och stängde blommorna och sen gav jag mig på iväg hem mot rummet igen. Vart morfar tog vägen vet jag inte, men antagligen någonstans i närheten.

Mac.

Det är fredag. Det är november. Gräset tyngs av frost på nätterna.
På dagarna tyngs det av regn.
Jag sitter hemma med raggsockor och inget kaffe.
Men med min nya fina MacBook Pro, jag tror det är min nya vän.
Som dock inte skall användas i överflöd.

Under den dryga vecka som jag inte haft någon dator har jag läst.
Läst böcker, skolböcker, romaner och papperstidningar.
Det onda i ryggen har försvunnit och mina ögon har fått vila.
Låter som ett spa för en gammal man. Det kanske det var också.

Att plocka upp macen var som att plocka upp den finaste chokladpralinen.

Annars har jag mest umgåtts med en gris. En vitlöksgris.

Som är lite mer utöver det vanliga.