Då är då och nu är nu men då är ändå nu.

Det säkraste som finns, näst efter att jorden kommer att gå under, är att ingen beröring sker efter läggdags. En gång var det lite spännande att lägga sig, visste inte riktigt vad som skulle hända och när det hände så visste man aldrig vad som skulle hända. Det vet man nu. Ingenting. Förr var ett annat liv, ett liv med längtan och tillit. Idag är ett annat liv, ett liv med sömnbehov och undanflykter, kanske en puss vid diskbänken och en smekning på handen framför teven.
Med ett bestämt tryck med armbågen så täcket glider ner mellan världarna så ingen främmande hud når fram. En säkerhetsåtgärd eller bara en vana, kanske en relik från ett år sedan. Då naglarna var långa och målade, då träningen var frekvent och cigaretten var i munnen, då när mc-kortet hägrade och något konstigt svar på en blogg passade perfekt in på livet som var då. Precis som bilderna som finns på den här datorn.
Men nu, nu är det mest jägarstaket som gäller och jag tänker att allt är glömt och att det egentligen inte spelade någon roll. Det är så jag tänker medan jag längtar efter din åtrå.

En björk på en ö i en by.

Plötsligt sitter man och googlar hur man ser att det är blåbetong och hur höga radonhalter det är i en liten by i Småland. Hur en soting och en fiskgjuse ser ut, för det är en populär fisk som fågeln antagligen fångar vid Nömmen där huset ligger. 

Hörde på radion idag, att kvadratmeterpriset i huvudstaden är 80 000. Åttiotusen. Det betyder att huset som ligger i byn skulle ha kostat 24 000 000 om det låg där. Nu gör det inte det. Det är inte ens sjusiffrigt. Det är inte heller  här-ska-det-levas-hela-livet-huset men det är en bra språngbräda. Och kanske blir det så. Och då vill vi ha det så. Besiktning på fredag, kärestan ska på jobbintervju och hon fyller år. Vilken present. Ett hus och ett jobb. Och så mig då. 

"Ingen jag känt 

har pratat så mycket 

om moral 

och

haft så lite av det själv."

.

För en del människor finns det aldrig några missförstånd. Bara elakhet.

Rotsystem.

Jag känner doften av syrén medan bussen rullar in på torget. 41:an från kungsgården till Gälve, hoppar av halvvägs, i stålstaden där Göransson har frälst bandyn. Minnena trängs och dom tror att det fortfarande är likadant, människorna bor kvar och att man fortfarande kan samla kundvagnar på Domus. När man hade klistrat på lapparna på kartan fick man byta mot en vara för en viss peng. Det läskigaste var att åka den nedklottrade, gnissliga och skumpiga hissen. Trapporna var inte mycket bättre, de tog en också upp till parkeringshuset. Där stod det många vagnar, de flesta runt pelarna men en del vid hörnen också. Visst hände det att en och annan vagn slog mot lacken på någon bil, men vad gjorde det. 

Vad hände med kassörskan, hon den fina damen med en frisyr som om hon hade en ballong där under. Alltid läppstift, alltid stramt återhållsamt trevlig.

 Tio år senare skulle jag jobba i grannhuset, med bilder och fotografier. Två år senare sa jag upp mig och tog skivorna och flyttade söderöver, till Möllan, rakt ovanför simpan, där det i affären mittemot hängde upp och ned vända djur utan huvud, utan inälvor. Spädgrisar. Färskt skulle det vara. 

Åkte upp till Domuset ett par gånger om året, kändes tvingande, var klar med staden. Flyttade till spindlarnas stad där en rysk ubåt gick på grund ett par år efter att jag föddes. Fick besök och åkte på besök, ett tag kändes det nästan som om jag var klar med dom, dom som lärt mig allt jag kan, trots att dom behöll det mesta själva. Flyttade till Göteborg, ett nytt liv som överlappade det gamla, stora härliga ytor som täcktes upp, somrar med öar och bad. Visade dom staden, åt polskt, hoppade trampolin, kollade på apor och hajar. Hälsade på det utbytta Domus ibland. Jularna hälsade jag på, gick ut i skogen, lyssnade på tystnaden, satt mig i en snöhög och undrade vad jag egentligen gjorde i en storstad. Fem år senare dör hon och han säljer huset och jag har inget Domus att åka hem till längre. 

Svenssonliv.

Hon föddes med en känsla av att bli utknuffad, att inte tillhöra och inte låta sig tro att andra vill henne väl. Hon märker inte ens när alla runt omkring försöker, för hon tror att det bara är på låtsas, allt måste vara äkta hela tiden. Allt måste ske från djupet av hjärtat för att räknas. Saker och ting kommer dock sällan från djupet av hjärtat. Utan kanske mer från magen, där alla nervtrådar möts och mår.

Ensamheten tränger sig in i märgen så fort det bara finns tillfälle, det vill säga varje kväll framför tv-flimret och den lilla lysande skärmen i handen, eller på bussen som är överfylld av okända människor som hon antagligen tycker borde utrotas.

Nya vanor.

Vi pratade i början av sommaren att vi måste ut mer, träffa folk, så hon tog hem en ny arbetsbekant när jag jobbade natt. De drack vin, hade tända ljus och han spelade Portishead för henne. Lite jobbigt, visst, men man får ju lita på varandra. Det ska vara grönt att träffa vem som helst. 

Vi satt och åt sushi i det blöta gräset och hon frågade hur vi hade det... Bra, bra sa jag. Har varit väldigt bra i flera veckor nu. Bra sa hon, bra. Men ikväll kommer det säkert bli dåligt sa jag. Och nu ligger hon i gästrummet och vägrar komma ut. Har knappt sagt någonting sen hon kom hem. Hon påstår att det inte beror på att jag lunchade med mitt ex, men det är ingenting annat heller. Lite trött... bara... Får man inte vara det frågar hon? Jo det får man, men man kan ändå titta på varandra tänker jag, kanske till och med prata lite... Men den tanken vågar jag inte ens tänka klart.