Då är då och nu är nu men då är ändå nu.

Det säkraste som finns, näst efter att jorden kommer att gå under, är att ingen beröring sker efter läggdags. En gång var det lite spännande att lägga sig, visste inte riktigt vad som skulle hända och när det hände så visste man aldrig vad som skulle hända. Det vet man nu. Ingenting. Förr var ett annat liv, ett liv med längtan och tillit. Idag är ett annat liv, ett liv med sömnbehov och undanflykter, kanske en puss vid diskbänken och en smekning på handen framför teven.
Med ett bestämt tryck med armbågen så täcket glider ner mellan världarna så ingen främmande hud når fram. En säkerhetsåtgärd eller bara en vana, kanske en relik från ett år sedan. Då naglarna var långa och målade, då träningen var frekvent och cigaretten var i munnen, då när mc-kortet hägrade och något konstigt svar på en blogg passade perfekt in på livet som var då. Precis som bilderna som finns på den här datorn.
Men nu, nu är det mest jägarstaket som gäller och jag tänker att allt är glömt och att det egentligen inte spelade någon roll. Det är så jag tänker medan jag längtar efter din åtrå.