... och det stora havet.

Jag vet många relationer där det är känslor och outtalade ord som styr. Om någon blir arg, då ska den andra sluta göra det som den förste blev arg för. Blir en ledsen, då ska den andra få dåligt samvete. Blir en sur, då ska den andra, som vanligt utan att veta vad det beror på, rätta till det.

Jag tycker det är fascinerande att bara för att någon visar sina känslor på ett visst sätt så ska omvärlden dansa efter dennes pipa. Att kunna visa starka känslor är ju inte samma sak som att tycka och känna starkast, att det är mest synd om den som gråter mest. Det är lite som med någon som kan argumentera bra. Man har inte "rätt" bara för att den andra inte längre har ett motargument.

Det är lite som min gamla chef sa, han med mustaschen på fotobutiken, när det kom in en asarg kund en gång: Varför ska han få rätt bara för att han är arg, det finns massor av kunder som behöver hjälp.

Eller som min mamma brukade säga: Gråt du, det är ändå ingen som tycker synd om dig. När man började gråta först när någon annan tittade. Dvs någon form av manipulationsgråt.

Och när någon i en relation får patent på de här känslorna. När man spelar på uppvisande känslor för att styra andra människors inre känslor för att få det man vill och inte för att man faktiskt känner sig på den känslans vis. Då är havet rätt djupt.

Identitetsfokus.

Det är inte det att jag vill dö men efter mammas död har jag tappat respekten för lien.

Jag har till och med börjat se fram emot den, inte själva fasen dit men sen efteråt.

Tänk vad skönt.

Att slippa allt.

Fast jag är så klart fortfarande lika feg. För döden är inte det värsta här i livet.

Idag var jag på en föreläsning om ondska på stadsbiblioteket med Ann Heberlein. Hon sa att hon trodde att ondskan fascinerade så många för att vem som helst kan utsättas för det. För att bearbeta detta faktum köper vi och läser deckare, där ondskan är under kontrollerade former och det slutar med ett lyckligt slut. Dvs hämnd. Efter sex är tydligen hämnd det som vi människor fantiserar mest runt.

Men jag är inte speciellt rädd för att utsättas för ondska. Jag är rädd för att bli den onda. Jag har sett att det är så lätt hänt. Att vem som helst kan drabbas av det. Det räcker med en liten psykos och sen står man där med ånger, ångest och hatas resten av livet. Kan vara därför som jag inte gillar att läsa deckare eller titta på mordserier. Jag har liksom fel identitetsfokus.

Gott råd.

Igår när jag kände mig som ensammast dök det här ner i min mail. Jag tyckte det var hysteriskt roligt.

... Det finns en kille som jag skulle kunna bli ihop med, men han pratar tyst, är inte snygg och verkar tråkig. Han är dock rik, kåt och ordentlig. Så jag skulle kunna bli vinalkis och slampig i hans villa.... hur tänker du runt det? ...

Jag svarade att det inte verkar vara det bästa kapet. Ja alltså efter att hon sagt att hon inte skulle bli lycklig av att vara vinalkis.

Och idag fick jag:

Johan - Ibland så vill jag fan i mig gifta mig med dig.

Tyvärr så är vi av samma kön.

Det sista russinet.

Jag känner mig ensam. Inte fysiskt men mentalt.

Det har jag nog alltid gjort när jag tänker efter.

Och jag saknar mamma.

Och jag tänker att det skulle vara roligt att känna att jag kan ge någon någonting någon gång.

Istället för att bara få eller ta.

Sa jag att jag saknar mamma?

Upptäckte i alla fall en ny låt idag.

PJ Harvey – All & Everyone

I dagarna.

Igår var jag och tog ett par finöl med herr T. Han tillhör dom där människorna som jag träffar för sällan. Det är en gammal kollega som jag bara jobbade med en sommar eller så för några år sedan, dock på mitt nuvarande jobb. Vi var på tunnan. Tunnan är stället som W inte vågar gå på. För där hänger det tydligen fotbollshuliganer har hans Falunkompis sagt. Men det tror jag inte på. För jag har aldrig sett några. De har mycket öl och det huserar även hundar där, lite som att vara på Irland eller i Prag. T känner bartendern så han visar nya öl, vi får inte ens dricka samma (ja ja, likadan) öl två gånger samma kväll. Det är service på hög nivå, speciellt när det ingår prisavdrag. Favoriten från igår, och kanske topp 5 någonsin: Ridgeway Foreign Export Stout. Mumma sa pojken om kolan. Under första ölen frågade T hur det stod till med mig, efter mamma och så där, han frågade lite frågor och jag drog historien och jag såg att han blev rödögd och fick tårar i ögonen. Och jag blev rörd så jag fick detsamma. Så kan det gå. Sen inspirerade han mig till att vilja fota igen. Så nu har jag kollat upp lite roliga objektiv.

Nu är jag i Åshammar igen. Det ligger drivor med snö på gården, imorgon är det skottning som gäller. Pappa har satt upp ett foto på mamma mellan två ljusstakar och en ljushållare med hjärtform på ett bord i vardagsrummet. Tårarna började strila när jag såg det.

Pappa har börjat laga landskapsrätter varje fredag. Det är lite fint tycker jag. Han går här hemma och vankar och funderar på vad han ska hitta på och så kommer han på att han ska laga landskapsrätter. Jag tänker att det måste kännas ensamt att laga och äta dom. Och säga till sig själv där vid middagsbordet "jaha.. det här blev ju gott... vad roligt... " och så tar han en tugga till. Men jag är också imponerad av att han är så konstruktiv.

Igår gjorde han i alla fall nåt skånskt; kalkon och äpple-lasagne. Den var god även micrad.

Imorgon skulle jag vilja ha en skoter. Hade varit fantastiskt att bara dra upp i skogen med den och köra ut i vildmarken. Men ack.

Radion.

Jag minns ingenting från när det var eller vad jag gjorde. Jag lyssnade i alla fall på radio. Kanske körde jag bil, kanske var jag för ung för att få köra den. Kanske bodde jag i Malmö, kanske bodde jag i Sandviken. Jag minns i alla fall hon som ringde in, hon dyker upp i mitt huvud då och då. Det kan har varit Lotta Bromé som pratade med henne. Hon blev i alla fall tillfrågad om vad hon ville jobba med när hon blev stor, vilka drömmar hon hade. Hon var kanske 10 år och väldigt vältalig. På frågan om vad hon ville göra med sitt liv, rent jobbmässigt, så svarade hon: Jobba på bensinmacken.

Jag blev så glad av att höra det och jag tänkte att det måste vara underbart att ha en sådan dröm, en sådan önskan, som kan slå in lättare än många andra drömmar.

Jag hoppas så att hon jobbar på sin bensinmack och att det fortfarande är hennes dröm.

Hon är lite av en idol och borde vara mångas förebilder i så fall.

T.T

Jag har, bland annat, Tomas Tranströmers samlade dikter som toalettlektyr. Inte för att jag förstår något men ibland hittar jag ordföljder som jag fastnar vid. Nu hittade jag en som jag till och med kunde applicera på verkligheten.

Svarta vykort

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

brottas på kajen.

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Framtiden.

Igår kväll satt jag i soffan med en stor svart och vit hund liggandes bredvid mig. Värmeljusen lös upp fönstret, blomman och bilden på min brorsdotter. L satt i andra rummet, eller hon kanske redan hade lagt sig. Där och då kände jag på riktigt att jag är på väg in i något helt nytt i mitt liv, en helt ny fas och all oro släppte. Det är en framtid som jag inte vet någonting om men det kändes bra och det kändes tryggt.

Så här står det i min app:

Massor av plats att plaska omkring

Ditt barn skulle få plats i handflatan.

Fötterna är 2 cm långa och huvudets diameter är cirka 3 centimeter

Han eller hon rynkar pannan, suger på tummen och sväljer vatten.

Det sistnämnda kan orsaka hicka (..)

Barnets hår växer. Det finns ögonbryn och naglar som man kan se tydligt.

(...)

Just nu är det fantastiskt att vara i magen. Det finns massor av plats att sparka och röra sig på.

Och jag ser mig själv ligga på golvet för att sprattla och leka med krabaten och ibland känner jag redan nu någonting som jag aldrig förut har känt.

Jag vet inte vad det är men jag vet att det är en känsla som jag vill ha, som jag vill bejaka. Jag tror det är mix av alla positiva känslor som jag kan ha i mig, de är dock inte ensamma om att slåss om plats i mitt känsloliv, för det har hänt stora saker i mitt liv det senaste halvåret, varav det ena inte framkallar några bra känslor alls.

Den händelsen kan få mina tårar att rinna ner över kinderna på grund av att jag vände på min kudde när jag låg i sängen under kvällens rastlösa timmar.

Detta gjorde att mitt minne framkallade ett av mammas sista leenden.

Sjuksköterskan vände nämligen på hennes kudde på kvällen före hon dog och när mamma fick känna den svala sköna sidan tyckte hon att det var så skönt att hennes ansikte kunde framkalla ett leende. Jag tror faktiskt att det var det sista leendet jag såg hos mamma.

Kväll.

När dagens händelser går över mot nattens drömmar infinner sig rörelser.

Långsammare, tankarna rör sig mer grovhugget och hoppar över vissa partier.

Datorn bredvid mig visar någon utan hud med slangar i halsen och min dator spelar the handsome family