HomoBi.

För ungefär tjugo minuter sedan åkte jag med spårvagn nr 5 förbi avenyn. Jag blir alltid ledsen av avenyn på utgångskvällar. Jag blir ledsen på kläderna, på sminket, på de höga klackarna, på den vingliga gången, på folk som går arm i arm som om de kände varandra, jag blir ledsen på de uteblivna förväntningarna, på det sociala spelet. Jag blir ledsen på hur vackra folk gör sig. Jag tänker på hur de vackra skulle se ut nytränade, nyvaknade eller varför inte nyknullade. Om de fortfarande skulle vara vackra så är de vackra på riktigt. Alla kan bli vackra med kläder och smink, eller med hatt och frack. Jag tänker: manipulation. Jag tänker: glädje. Och jag vet att jag inte vet någonting om någon. För det kan ju faktiskt vara så att ena dagen avenyn, nästa dag dykare utanför Smögen och det är någonstans där det börjar bli intressant på riktigt.

Dessutom vet jag att L just nu är toksnygg på syntklubb. Och ärligt talat skiljer sig det inte någonting från avenyn det är bara annat. Man skulle också kunna säga att L kombinerar det med dykning. Jag gillar det.

Rödvin.

Dagarna liksom bara rinner på och jag njuter och när jag inte njuter så saknar jag faktiskt. Jag oroar mig för annat men annars glider jag fram och upptäcker nya kvarter av stan.
Kvarter som jag gått i förr men inte riktigt sett, inte med hennes ögon och hennes kommentarer och hennes hand i min. Det är nåt märkligt, nåt speciellt.
Lite som att se sig själv i en av Lisebergs speglar.

Blås.

Du kommer in som en ljummen vind och sätter dig vid bordet där jag ställer fram en kaffe och kaka till dig.
Jag ser att du studerar mig lite mer än du gjorde förra gången vi sågs, jag tittar aldrig bort mer än att jag ser dig i ögonvrån och jag ser hur du flyttar blicken från mig så fort min blick når din aura. Du har blivit mjukare, inte lika avståndstagande.
Kommunikationen är som den aldrig har varit. Ord som skulle skadat, skrattas det åt. Ord som aldrig skulle frammanats flödar och jag tänker att det är så konstigt. Så konstigt att en förut så hårt blåsande vind som rev upp allt med jord och rötter nu milt blåser runt och över men omvandlas aldrig till den cyklon som drog in mig till sitt blödande centrum och kvävde och krävde.

I förrgår höll jag en hand och hade mitt huvud mot en axel och jag tror att har vi nåt bra på gång. Det hela är lite besynnerligt men det är så många saker jag uppskattar. På riktigt uppskattar. Och snart ska hon och jag åka till den stora ön som en arg jätte kastade ut från inlandet och hålet som blev kvar fylldes med vatten och kom att kallas för Vänern.

Mary & Max

Igår var jag och L på Mary & Max. En fantastiskt fin leranimerad film om bräcklig vänskap.
Hon gav honom tårar på flaska, han gav henne alla sina figurer.
Hon gav honom sina funderingar, han gav henne receptet på sin älsklingsrätt - choklad i korvbröd.
Hon var 8 år, han var medelålders och allt skedde mellan USA och Australien via brev.
Hon gjorde så att han hamnade på psyket med sina kärleksfrågor.
Han gjorde så att hon gick ner sig totalt genom att inte svara på brev.
Han hade en bok runt halsen med olika ansiktsuttryck för att kunna se om någon var glad eller ledsen.
De avsluta och påbörjade och det är baserat på en sann händelse.
Och allt var lite extra fint.
Gå och se.

Grävlingens dotter.

Det hann aldrig sjunka in när du stod på mitt svartvitrutiga köksgolv och berättade det.
Idag förstod jag att du om ett tag kanske måste bestämma dig för att inte längre finnas.
Att du inte vill att läkarna ska ta hand om dig, för du har sett den sortens smärta på allt för nära håll.

Och du har en längtan, inte bort, men till, så du ser en chans, att utan fusk ta dig till världen som du ser under dina ögonlock.
Och enbart utifrån dig själv så kan jag inte klandra dig om du känner dig klar.
Om du nu känner dig redo, om du nu måste ta ett beslut, så har du min fulla förståelse men jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig klar med dig.

Du har spillt solsken över min värld och att jag vet att det finns mycket kvar att spilla ut över resten av världen. Men om jag gissar rätt så kan även solsken sippra ut under dina ögonlock?

Bortskämd.

En stor säng, en ljusstrimma mellan gardinerna. Fåglar som kvittrar. Lagavulin och en japansk whisky vars smak ligger kvar, femrättaren som fyller magen. Ligger på slottet på Skaraslätten och skattar mig lycklig över att komma därifrån jag kommer.
Mina föräldrar sa en massa kloka saker, även om jag inte höll med om allt, och jag förundras över hur de kan vara som de är och jag förstår att de inte uppfostrat utan bara levt sitt liv som jag formats efter.
Kanske borde jag gå upp och ta en morgonpromenad före frukost. Kanske borde jag slumra lite till.
Det tänker inte jag bestämma.

Nya tider.

Jag har gått över till kontorstid.
Jag gillade inte tanken.
Men om det innebär att börja dagen halv nio och inleds med en halvtimmes massage och gå hem halv ett så är det ok.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gjort det jag ska.

Kollegor säger att alla borde göra som jag; sova en halvtimma efter lunchen.
Om jag skulle anställas på en kollegas tilltänkta egenfirma skulle han avlöna mig som stressexpert.
Vad är det som är så svårt?
Gör det du ska direkt när du får uppgiften, lägg dig inte i andras jobb och sänk ambitionsnivån. Det blir tillräckligt bra ändå. Antagligen kommer inte ens någon att märka skillnad, förutom att du känner dig mindre betydelsefull. Betydelsefullheten får du leta efter någon annanstans för när du slutar på jobbet anställer dom en ny som gör ditt jobb på sitt sätt och som duger precis lika bra.

Men som sagt:
Jag skulle ljuga om jag sa att jag gjort det jag ska.