Nattsudd.

Min dator har gått sönder.
Precis som mitt hjärta.
Skulle jag kunna skriva.
Men det har inte gått sönder.
Inte alls faktiskt.
Det ligger där i bröstet och dunkar.
Lugnt och stilla,
lugnt och stilla.

Ibland känns det som att jag är redo att utforska en ny bok.
Vända sida för sida, läsa kapitel för kapitel.
Och stå ut. Och ryckas med.

Vi spelade faktiskt en backgammon. Som jag vann.

Imorgon får jag oväntat sthlmbesök.
Besök som jag inte kommer hinna umgås med.
Jag ska sova halva dagen, sen ska jag dricka vin och äta ost.
Där emellan ska jag försöka plugga lite.
På lördag ska jag också plugga lite.
På lördag ska jag också på winnerbäck.
Med M.
Och jag vet.
Att när sista klunken Liefmanns sväljs
kommer våran era att försvinna med den.
Då kommer bandet vara avklippt.
Tänk om jag blivit som min vän Häxan.
Att jag blir klar med människor.
I så fall kan jag tänka mig att jag är det nu.
Eller så är det bara en liten dipp.
Det finns saker som jag brukar vilja berätta för henne.
Men nu känns det lite skit samma.
Om det var som förut hade jag sagt:

Igår låg jag i en barnvagn.
Jag var liten och rädd och övergiven.
Jag hade klumpen i halsen.
Och jag lovade mig själv.
Sen lovade jag mig själv igen.
Och allt blev bra.

Så skulle jag ha sagt.

Frukostbord.

Ibland orkar jag inte bry mig om känslor. De dåliga känslorna. Skuld. För jag behöver inte ha nån.
Ibland har jag en tendens att vilja rädda människors mående istället för att se till mig själv.
Igår gjorde jag inte det och då kom det fram andra känslor, positiva.
Såna som gör att jag vill äta upp hela grisen på en gång. Såna som gör att jag känner andra dofter och äter vid någon annans frukostbord.
Ibland kan jag tycka att det börjar kännas lite för bra, men jag får ha det bra. Och man måste släppa ut för att släppa in.

Stoft.

Tänk dig doften av mammas nybakade bullar som du sköljer ner med kall mjölk.
Tänk dig spraket i vedspisen som värmde dig när du hade feber, sju år gammal.
Känn hur det känns när pappa väcker dig på morgonen och säger att julgröten är serverad och du yrvaken går ner och äter för att sen gå upp och somna om.
När man kom hem från skolan och storebror spelar Iron maiden eller Cure som sipprar ut genom dörrspringorna och ner till hallen.
Eller tänk dig när hon, HON hoppar på bussen dagen efter på väg till samma skola som jag kom hem ifrån igår och som vi åker till tillsammans idag.
Det var då jag såg hur varje droppe dagg spred sig över ängarna, hur sjön låg helt stilla och hur krusbären och de svarta och röda vinbären var lagom mogna i trädgården och som jag åt trots att jag inte gillade det, bara för att jag uppskattade möjligheten.

Någonstans i vimlet skapades jag. Jag som inte kan, inte får, inte vågar. Trots att jag klarat, får och vågar det mesta. Känsla är inte samma sak som handlingar och faktiska minnen.

Plötsligt igen!

Idag var jag och såg plötligt igen! Det är en fortsättning på Plötsligt i Vinslöv. Holger har blivit sjuk! Det var tråkigt.
Men filmen var emellanåt fantastiskt bra. Bättre än den första. Kändes dock lite mer som en spelfilm ibland. Så får det bli, kort och gott. Gott och kort.

Dessutom har vi pratat allvar nu. Jag och M. Det var bra. Vi har gjort upp vad som gäller och vad som kommer att gälla. Det är bra. Hon är verkligen fin. Den dagen jag träffar någon på riktigt kommer hon dock inte kunna fortsätta umgås, det är inte bra. Men inget som jag kan göra nåt åt.

Bort med klumpen!

Jag skulle vilja ge allt, känna att jag faktiskt kan.
Känna att det är okej att dela luften jag andas.

Utan att få klumpen i halsen.

Jag fick en skarp tillsägelse av min vän häxan för ett tag sen. Hon sa att jag inte får såra M mer. Och hon har så rätt. Hon är för fin för det. Hon är för viktig för det och hon får inte såra mig mer, jag är för viktig för det. Därför måste jag fråga och sen bestämma.
Tror att jag skulle må bra av att rensa runt mig. Klippa av alla lösa onödiga trådar, börja om från noll. Sluta tro att självkänsla kommer utifrån.
Men ibland låtsas man bara för att man vill.

Jag har lite svårt att skilja på det där.
Vad som är sant och vad som är önskan.

Jag hoppas jag snart kommer kunna börja ge allt.
Man måste kunna ge för att kunna ta emot. Hitills har jag fått men bara stött bort.

Dammvipporna.

Ibland, som idag, känns det som att vi är två dammvippor som sveper över varandras psyken, som om vi var två krossade glasrutor som det inte får petas på för hårt.
Ibland, visserligen ett tag sen nu, så är vi dom som gör att glasrutan spricker, går sönder och krossas totalt.
Jag vill att vi ska vara som idag,
sen hur långt det räcker,
det vet man aldrig.

Idag var det fint väder ute.

Doc Lounge.

Det är bra skit det. Liveband, dokumentärfilm, bar och sen efteråt lite soft högtalarmusik. Kommer försöka att vara där varje tisdag.

Bara för att.

Bara för mitt förra inlägg är jag tvungen att lägga upp några bilder jag också.

Foto.

Jag har en vän. Eller vän och vän. En bekant kan man säga. En väns vän kanske man kan säga. Vi ses ibland. Vi stannar och pratar när vi springer på varandra. Men vi har inte varandras telefonnummer. Vi bor i olika städer så det händer inte så ofta att vi springer på varandra. Har faktiskt bara hänt en gång. Skit samma. Han fotar så att det ibland ser ut som om det vore Paris på 60-talet. Eller snarare 40-talet kanske. Han har liv i sina bilder, han har ett djup och en känsla framkallas. Det irriterar mig lite. Jag vill också kunna göra så. Han har bättre bildseende än mig. Eller i alla fall annorlunda, dessutom påminner det mig hur lite jag fotar. Trots att jag vill fota betydligt mer. Inget har jag att skylla på heller. Bara det är ju själva fan.
Här är hans sida i alla fall.
http://ph-otographs.blogspot.com/

Vanka runt runt runt.

Vissa dagar, som idag, går jag runt runt runt i min lägenhet. Levande ljus i vardagsrummet, tänt jordgloben, som hon gav mig, i sovrummet. Varje gång jag kommer till köket tar jag en knäckebrödsbit. Jag har bara några få spotifylåtar som tillsammans med mig går runt runt runt i min lilla lägenhet. Ibland sätter jag mig i soffan och stirrar ut genom fönstret där det bara syns svart, ibland ställer jag mig framför samma fönster och ser hur hösten har greppat tag om världen. Jag gillar den här känslan. Det känns lugnt och stillsamt.

Nu har jag för övrigt läst ut Kafka på stranden. Kan vara därför som jag vankar runt i min lägenhet också. Blir lite tomt efter att ha levt med den ett tag nu. Men jag gillade den. Den hade mer intressanta karaktärer än vad fågeln som vrider upp världen hade. Men fågeln var strået vassare ändå tycker jag. Tror jag.

Pluggfredag.

Vättlefjäll på min pluggfredag. När jag blundade såg jag de tunna blodådrorna i mina ögonlock och jag kan erkänna att jag inte läste den undre boken. Men jag spillde ut kaffet på mitt ben.

Igår kl 13.00

Igår kramade jag om träd. Jag gick in i trädet. Nerför trappan, såg ett skrin med en gåva. En fjäril. Jag såg mig i spegeln, en märklig syn. Gick in i biblioteket, tog ut en röd läderbok och slog upp en sida. Jag var vid en lägereld tillsammans med min mor och hunden. De brann sedan upp tillsammans med mig och solen kom. Ytterligare en spegel. En underlig syn igen, men med skimmer. Även skrinet kom tillbaka men med en penna.

På en blogg.

Jag läser om mig själv på en blogg.
Jag inser att jag gjort folk illa.
Folk är flickvänner. Flickvänner är folk.
Jag går under orden " han som alltid gjorde mig ledsen och besviken."
Hon skriver att hon saknade mig då och att hon saknar mig lite ibland nu också.
Det var 4 år sen det var vi och jag har gjort fler illa under de åren. Folk alltså.
Men det kommer en förändring. Jag kan faktiskt redan känna den.
Om den är verklig eller inte vet jag inte.
Men jag kan känna den.
Imorgon är det dags för steg nr 2.

Blödning.

Ibland blöder tankar och känslor över till gränsområden. Gränsområden där det har dragits en heldragen linje, men inte byggts nån mur. Dit det är lätt att komma över, dit bara den mentala styrkan stoppar. Dit är det lätt att komma när världen blir för stor och tränger sig på.

Rosenbusken,

"Jag har ramlat in i en rosenbuske.
Jag som bara skulle lukta på rosorna, men jag snubblade väl...
Taggarna håller mej fast och det gör lite ont, men jag hamnade bredvid en väldigt fin ros.
Den luktar gott, är mystisk och otroligt vacker, så vad gör lite taggar då?

Men när jag nu ligger fast i busken, funderar jag på om jag borde försöka ta mej loss.
Men då kan jag inte längre njuta av just den där rosen som fångat mitt intresse.
Jag är ganska bra på att resa mej och vandra iväg...Men det är något jag vill ändra på, för hur ska något kunna bli äkta och på riktigt då...det är ju det äkta som jag verkligen vill ha.
Borde jag resa mej...gå...lämna rosen?"



Rosenbuskar kan vara besvärliga ibland. Speciellt om man har för många och inte har hunnit frigöra sig från den gamla. De gamla taggarna kan göra såren infekterade och rosen i sig kan både locka och börja vissna på en och samma gång samtidigt som den nya rosen känns både ny och spännande.
Man kan bara uppleva rosenbuskar i sin helhet om man tar både rosen och taggen. Det är fint och gör ont på samma gång. Det ska vara så. Det är det som är det äkta.
Men det ska vara från en och samma rosenbuske.
Inte en tagg från en gammal buske och en ros från en ny blomstrande buske.
Men även våren behöver sin tid.
Också på den här sidan.

Övergångsstället.

Idag när jag började gå över övergångsstället kom mitt liv att passera i revy. Det är ett kort övergångsställ. Det blev ett kort liv. Det är det övergångsstället som alltid lyser grönt.
Så nu ska jag börja göra annat med mitt liv. Så det blir grönt. Ska börja med att läsa klart min bok. Sen ska jag påbörja en annan bok.

Man tänker sitt.

Var och såg Man tänker sitt, asbra. Samma som gjort Farväl Falkenberg som jag inte gillade för fem öre. Eller inte ens för två öre. Men känner att jag borde se om den nu bara för att jag gillade den här. Men man måste vara på rätt humör för att uppskatta såna här filmer och jag antar att jag inte alls var det när jag såg falkenberg. Idag var jag på klockrent humör. " Min instinkt säger mig att mitt huvud är ett organ som är till för att gräva med ... .. jag börjar gräva här"

Och det är märkligt hur människor förändras ibland. Men det är det som är det intressanta med dem som gör det. För det är faktiskt inte många människor som jag inte tycker att jag har koll på efter att träffat dom några gånger.

Slappis.

Min slapp-period är nog helt enkelt slapp för att jag inte behöver göra mer för att klara mig. Jag tittade på tentafrågorna och tänkte. "va, är det inte mer än så här?" Det borde jag ju kunna få G på i alla fall. Kanske till och med VG om lärarna är lite vänliga i sina bedömningar.

Och kvällen/natten blev inte som jag tänkt mig. Vi skulle ju bara spela lite biljard.