Hämnd.

Tänk om du kunde se mig. Röra mig, fråga mig hur jag mår. Smeka mitt hår och skratta. Tänk om jag fick röra dig, låta mina ord gå in i dig. Tänk om du kunde behärska din frustration och inte låsa in dig när pappa är här. Varför får jag ju så klart aldrig reda på. Varför är inget man svarar på, precis som när vad och hur. Och aldrig kommer du först med en kram. Om jag sitter och gråter frågar du något argt och går därifrån.
Nu tittar du mest hålögd på telefonen eller sitter uppkrupen i tvsoffan och hänvisar till din blogg när jag frågar hur det är. Och hämnden och insnärjningar i meningslösa detaljer är ditt bästa vapen för att få det du vill. Vad det nu är för det svarar du inte heller på. Förutom ibland. Och då säger du bara: vet du inte det, det borde du veta. Och jag svarar: hur ska jag kunna veta det, du säger ju aldrig nåt och så är det igång igen.

Successionsordningen.

En vit ikeapall ligger vält på golvet. Den är ungefär 3 dm hög och gamlingen, han som är 1 1/2 år sitter på den, står på den och bär den. Han säger nääääj, när man frågar om han ska byta blöja, eller äta, eller något annat. Han springer, backar och skrattar. Han dansar, snurrar och ramlar. Han går till kylskåpet när han vill ha mat, tar fram sitt lilla pekfinger och pekar mot diskstället och säger dääj när han vill ha vatten. Han tar fram skorna och tar på dom, nästan alltid på fel fot, när vi ska gå ut. Ibland annars också och då springer han runt med dom inomhus. Han klappar sin lillebror på kinden och smeker hans hår. Ibland slår han honom, kastar vatten på honom och rullar över honom. Ibland ger han honom hans napp, ibland ger honom sin napp.
Ynglingen, han som om sex dagar är tre månader gammal, han ligger och tittar. På mage på rygg på sidan. Han spänner sina nack- och ryggmuskler så jag tror att de ska gå sönder. Hans ögon dras mer till TV:n än till mina, och mer än sin storebrors, han är föga intresserad av TV, mer att dansa till DLK.
Han äter och sover och skriker och skiter. Mest de två första. Rätt dygnsrytm och allt. Och ännu lugnare än sin storebror, vi som trodde att vi skulle få en riktigt skrikis nu när vi hade fått en lugnis. Men så blev det som tur var inte.
Och jag känner den där kärleken som alla föräldrar pratar om, som man inte förstår om man inte själv är förälder. Jag är ledsen att säga det men så är det. Och jag hoppas verkligen att båda två får ärva mig och att det inte är jag som måste städa något av deras rum..

Bergväggen.

Du och jag lärde aldrig känna varandra så väl. Du bodde i det där huset bakom skogsdungen, på kullen med åker och äng runt omkring. Visste du att era sydliga grannar skaffat alpackor nu? Sådana där med tjock dyr päls som de antagligen säljer.
En sommar umgicks vi flera gånger i veckan, vi var ju trots allt nordliga grannar även om det var en kilometer mellan ert röda och vårt gula hus som låg där längs järnvägen, strax före bron. Då jagade vi i fårhagen med våra egengjorda pilbågar Vi sköt aldrig nåt. Jag tror vi skrattade för mycket så alla djur hann springa iväg. Jag fick komma hem till dig, jag minns att det var slitet och mycket katter. Så här i efterhand så luktar det kattpiss. Men det kanske bara är minnet som säger så.
Men sommaren tog slut och vi slutade att umgås. Åren gick och vi växte upp. Du hamnade i Helsingborg. Jag i Malmö, Karlskrona och Göteborg. Senast vi hördes var när våran nordvästliga granne hade tagit livet av sig. Hon den ljusbruna tjejen som hoppade på på samma busshållsplats som oss. Jag sa att jag hade träffat henne bara någon vecka före hon avslutade sig själv, att hon var nyskild men verkade glad. Att hon var bipolär och att hon, enligt rykten, var i en downperiod när hon begick självmordet. Precis som hennes mamma hade gjort och nu var bara mormor kvar i livet.
Tiden gick ytterligare och du fick ett barn som ni döpte efter en keltisk saga. Du fick ytterligare ett barn, en dotter. En bror och en syster med några års mellanrum. Nu är bara systern kvar. Din son dog innan han hann fylla fyra. Ibland går jag in på din facebooksida och rotar. Det är så det känns. Jag gör det av två anledningar, den ena är att jag vill få reda på varför han inte längre kan leva, den andra är för att jag ska påminna mig om att glädjas varje sekund som jag får ha mina barn hos mig. För det är nämligen ingen självklarhet, vilket jag ibland tar det för.