En annan.

Samtidigt som jag skriver om att jag har blivit pappa för andra gången, skriver en annan, yngre än jag, om sin sista tid i livet. Om hur han aldrig kommer få barn, och om hur hans avsked till anhöriga kommer att bli. Om att han inte vill ruttna bort på vägen dit, med näringsdropp i sin arm, utan att han vill dö lite värdig. Att han har förlorat verkar han ha accepterat, men han tänker göra det på sitt sätt. Kanske för att han ska ha bestämmanderätt. Jag vet inte, men grejen är den att...

... själv klagar jag på att det är lite för lite sömn.. nu när jag har en nyfödd. Skämmes tamme fan.

Pappa.

Jag sitter i en byggnad där människor dör, men också i en byggnad där människor föds, och det är i den delen jag är nu. Jag är i delen där bebisar och mammor bär blöja, där nyblivna pappor hälsar på varandra som om det vore en gammal kompis man inte sett på länge. Jag är i delen där de första andetagen sker och där blodomloppet ändrar riktning vid ett skrik.
Jag har en liten pojk på mitt bröst. Jag känner hans andning och han känner mina hjärtslag. Och den lilla som knappt kan springa har blivit storebror.
Det är sådant jag gör när jag är pappaledig, jag blir pappa.

Ord som sitter.

Då och då kommer en mening upp i mitt huvud, det är en mening som jag aldrig har hört från den rätta tungan, bara hört den återberättas. En gång. Och den har fastnat som en spik i mitt hjärta. Den handlar om smärta och död, om rädsla och befrielse. Ofta kommer den upp när jag inte mår bra, när mina tankar börja kretsa runt död och saknad vilket de börjar göra oftare och oftare när jag känner mig nere. Det är inte som på högstadiet, då det handlade om gammal hederlig dödsångest utan mer som en accepterande tanke.
Den kommer till mig och jag ser hur hon vrider sig, jag hör hennes tysta skrik och jag är många mil bort. Kanske tycker jag synd om mig själv med hjälp av den, kanske sätter jag saker och ting i perspektiv, kanske sätter jag mig själv i ett sammanhang, ett annat sammanhang. Och jag var många mil bort.

Snabbis.

Vinet dansar och under skon är cigaretten just släckt. Höger om Öland ligger ön som föder liv, murgrönan växer, den andas och står i. Det är dags för återbesök. Samma sak som förra gången båten gick i hamn och vi kommer hem med en till.