Gräsänka.

Ickespridning.

Det här är faktiskt någonting som jag funderat lite på på sistonde. Tycker dock att det dras fel slutsater, jag tycker snarare att det handlar om att det krävs en acceptans om att saker kan gå fel men att människor, som det i slutändan alltid handlar om, gjort så gott de kunnat. Det här med att filma för att stämma till höger och vänster håller inte. Min mamma dog i cancer, läkarna trodde först att det var magkatarr. Har aldrig fallit mig in att stämma dom för det, måste lita på att de som kan gör så gott de kan. Om det nu inte är uppenbarligen fel så krävs det i det stora hela mer acceptans och en större tilltro till människor, om man tror människor gott så känner man sig också tryggare. Slutsatsen i artikeln är dock att det ska vara självklart att inte filma på sjukhus, jag anser att det ska vara självklart att filma om man vill. Så länge ingen annan än anhöriga syns. Syftet ska ändå inte vara att stämma utan att återuppleva. Men så tycker jag också man ska få filma luciatåget när ens barn är med för att få se på hemma igen, kan vara roligt för framtiden. Men det är det många förskolor som förbjuder för de gömda barnens skull. Jag kanske är ond men jag vet inte om deras rättigheter ska gå före generationers återupplevelse. Och bara för att man filmat så måste det inte spridas via Facebook eller Youtube. Ibland kan jag känna att jag som medelsvensson snart inte kommer ha något kvar för alla minoriteters rättigheter snäver av vanliga människors rättigheter, vi som inte råkat ut för alla hemskheter. Det känns som att borde finnas en anna lösning. I texten används social tillit, den tilliten borde ligga i att veta att filmer inte sprids via sociala medier, samt att acceptera att även expertisen kan göra fel. På så vis kan det både bli skydd, återupplevelse och rädslan för att bli stämd borde försvinna. Hm ja, sådant har jag funderat lite på påsistonde.

Innanför.

Ibland när jag tittar in i hans ögon känns det som om det är något annat där inne. Något annat än det lilla barnet, något som vill erövra och upptäcka men framförallt något som vet och förstår, något som är betydligt visare än de långa människorna.
Ibland tittar han som om vi vore dumma i huvudet, ibland som om vi faktiskt förstår hans värld. Att den förståelsen bara är till låns får vi snabbt vetskap om genom en liten vridning på huvudet eller genom att han avbryter blickspelet på annat sätt. Jag antar att det bara är att suga i sig och låta det där egna något som jag kanske också hade som barn få sig en påfyllning.

Upptäckt.

Käre sambo. Jag tänker inte berätta för dig vad jag upptäckte i nyckelhålet på vår nattlåsta dörr härom morgonen. Men den är gjord av stål och går att låsa upp menade lås med. Jag säger inte att det var nyckeln som hade suttit i hela natten men det skulle kunna vara så.

Stora vs Små.

- Välkommen till Mekonomen, vad kan jag hälpa dig med?
- Hej, jag vill ha en prisuppgift på vad ni tar för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Okej, ett ögonblick så ska vi se här..
- Var det fram sa du?
- Ja.
- En V40?
- Ja, en V40.
- Båda?
- Ja, båda.
- På en v40?
- Mmm.
- Fram?
- Mmm.
- Båda två?
- Mmmmmmm.
- Då ska vi se här, 2430 kr kommer det att gå på
- Ok, tack då vet jag.
- Tack, hej då.

- Välkommen till Mechanum vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej, jag vill ha en prisuppgift på vad ni tar för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Vad har du för reg nr?
- bla bla bla
- mm ok, ett ögonblick ska vi se här.. båda... fram... V40 sa du.. mm.. och så har du lite rabatt här också..
- Jaha, vad bra.. (fast jag tänkte: Varför då, jag har aldrig varit hos er)
- v40.. 2130 kr kommer det att kosta.
- Ok, tack då vet jag.
- ja, hej då och välkommet åter.

- Hallå?!?
- Hej, vart har jag kommit?
- Allans bilservice!
- Vad bra, vad tar ni för att byta båda bromsslangarna fram på en Volvo V40
- Några hundra!
- Va?
- Ja några hundra!
- Om jag kommer in med bilen så tar ni några hundra för att byta båda bromsslangarna fram?
- Har du med dig dina egna delar?
- Ja, det kan jag ha.
- Ja, några hundra!

Balkongen.

Igår flög det små orangea kinesiska båtar på himlen, såna som de har när de skjuter ut sina döda på floden för sin sista resa. De försvann över hustaket och vidare med nya förhoppningar med sig. Ibland fladdrade de till som om de inte visste vägen dit de skulle. De kanske inte vet vart de ska och då spelar inte heller vägen någon roll.