Tomt.

Jag borrar ner näsan i kudden.

Fyller lungorna med luft.

Känner doften

av ett schampo

som inte finns i min dusch.

Spegel spegel på väggen.

Tänkte modeblogga lite:

Samma spegel. Olika dagar. Alltid lika glad. Hrm.

Kickboxning.

Vi övade där i soffan. Han var som en groda och ödla, gäspade och blundade. Små fingrar som han knöt och höll för ansiktet, han såg ut som ett utslaget fyllo när han precis hade ätit där han låg med armarna uppsträckta mot kinderna. Den lilla pannan rynkades och jag kan inte ta in och det kändes overkligt när hon höll honom och när jag höll. Att jag, att hon, att vi. Ett liv. Det är inte långt kvar nu. Hon tar min hand ibland, lägger den på sin mage och där. Vipps, en spark. Sen alltid stilla. En chans får jag, om jag missar den så får jag snällt vänta. Oftast tills jag somnat. Men ibland överraskar jag det lilla livet och då får jag sparkar, en efter en.

Om jag vore.

Jag tittar på en sida på www och läser gamla saker jag skrivit. En del vet jag exakt vart jag var när jag skrev, jag vet precis hur jag mådde och hur jag tänkte. Om vad eller vem det handlade om, eller om det var grundat från något plötsligt uppslag av inlevelse. Den här vet jag vem det handlar om, det var ett tag sedan. Hon får det hon vill ha nu, precis som jag. Den var nog menad som låttext.

Om jag vore den som ligger bredvid dig nu
om jag vore den som rör din hud
då skulle jag våga vara den jag aldrig var
jag skulle göra allt det där du ville
(men som jag aldrig tordes)

Om jag fick vara den som ligger bredvid dig nu
om jag fick vara den som ligger bredvid dig i din säng
och känna doften av ditt hår
då skulle jag dra mitt finger längs din rygg
och blunda och känna in varenda sekund

Ta din hand i min, naket skinn mot mitt
varma huden som jag aldrig lärde känna
men som jag drömmer om nu

Om jag fick vara den som sitter mitt emot
vid frukostbordet,
om jag fick vara den som ser dig osminkad
då skulle jag vara den, då skulle jag vara den
som säger att du är som vackrast nu.

och på stan skulle jag gå med flagga och trumpet
basunera ut att du är min,
men bara om jag fick vara den som ligger bredvid dig nu
fick vara den som känner dofterna och ditt skinn
om jag fick vara den som säger att du är som vackrast nu.

Ta min hand i din, naket skinn mot mitt
varma huden som jag aldrig lärde känna
men som jag drömmer om nu.

Ibland tänker jag så här:

Tänk om bollen skulle flyga rakt på mig nu, då skulle näsan knäckas. Han hade en väldigt stor näsa. Nästan köttig. Men han hade snälla ögon. Yatzis ögon när han sitter vid köksbordet där han aldrig får mat, enligt henne men det får han ju. Mat när pappa fyllde 60 var renfilé och som efterrätt blev det nån blåbärsaktigt glasslikt med whiskysmak som smakade suveränt. suveräna stater finns knappt längre, inte vad gäller ekonomin i i alla fall. Kina, sydkorea och så klart nordkorea då. Taiwan kanske. Fast det är ju inget land. lite som småland. där jag kommer ifrån, från smälteryd heter det inte utan nåt annat. Smälteryd ligger i västra götaland. göta petter. Petter tar finfina bilder och har en fin fin kolonialblogg. Tänk om man hade varit en kolonist själv, undra hur man hade varit då. Född i en annan tid blir man en annan person. fast då hade mina föräldrar varit tvungna att födas före mig och träffas och det är inte så troligt eftersom de kommer från olika sociala grupper. typ så tänker jag. och så börjar jag alltid att sjunga på fraser när någon säger något. Bland annat. Och varför kan jag inte få den här texten svart. Så att man måste markera för att kunna läsa den. Det hade varit lite roligt. Tycker jag.

Återgå.

Aldrig mer är en väldigt lång tid.

Precis så lång tid tar det innan jag hör mammas röst igen.

Under tiden tänder jag ett ljus.

Säkert – När du dör

Winterknäck.

Idag hade Winnerbäck en fanspelning i Helsingborg för 200 personer. Första gången jag hörde honom låg jag på golvet i skenet av ett stearinljus i Björksätra i Sandviken. Jag gick i gymnasiet och hörde hans nysläppta första skiva med under månen, vårdag i november och inte för kärleks skull från en dubbeldäckares ena kassettmodul och precis där fastnade jag. Jag har vandrat runt i städer under många timmar med hans låtar i lurarna. Ibland som tidsfördriv, ibland för att hitta någon slags sanning. Hans sommarkonserter har varit mer eller mindre tradition. Jag hade chansen att få en biljett till denna konsert också. Men det är ju inte sommar än. Fast det var ju så klart inte därför som jag inte gick.

Bubblare:

Lars Winnerbäck – Fenomena

Lars Winnerbäck – Vänner

UL

Jag såg det lilla hjärtat slå.

Armar och ben sa hon.

Men jag vet inte.

Ryggraden slingrade sig som en stöttepelare.

Ögon, njurar och mun sa hon.

Men jag vet inte där heller.

Huvud och ansikte.

L sa: är det där stjärten?

Jag tänkte: Stjärt, det har jag aldrig hört dig säga förut.

Det var tydligen stjärten i alla fall.

Resultatet av mätningen av skalle och lårbenshals: 29 Juli.

Relationsjante.

En ensam man står vid brokantens rand

Han hade en familj en gång.

Fru och barn och en villa med fönster mot horisontens kant.

Varje kväll när braskaminen knastrade

och det röda vinet missfärgade emaljen,

när hans nakna fötter borrade in sig i fårskinnet

kom en känsla av skam.

Det är i slutet av augusti och för bara några timmar sedan hade mannen doppat sig där nere i vattnet. Det var under en av hans timslånga promenader mellan stadens smutsiga väggar som han vek undan, gick bort till vattnet för att förbereda sig.

I samma ögonblick som han drog händerna för ansiktet för att få bort saltvattnet och solen träffade hans ögon igen såg han upp mot bron och tänkte att där, där kommer jag att stå om några timmar.

Nu är det några timmar senare och han har precis ätit sin favoriträtt, han skjuter in stolen. Låter porslinet stå kvar, tar på sig sina skor och går ut. Han bryr sig inte ens om att låsa dörren när han går hemifrån från sina Bruno Mathsson-möbler och lägenheten i innerstan. Han är glad för att han känner spänning. Det har han inte gjort på så många år. Han tar inte den närmaste vägen, han vill dra ut på tiden lite. Dra ut på spänningen, känna atmosfären och se färgerna på alla mötandes skor. Till slut kommer han fram till bron och han fortsätter att gå precis som om han inte hade kommit fram till sitt mål, precis som om bron inte skulle komma att han någon speciell betydelse i hans liv.

Och

Nu är den ensamma mannen framme vid brokantens rand

han ställer sig med armarna

som om han skulle se ut som horisontens kant

om någon skulle råka titta ut från hemmet där braskaminen

och fårskinnet fanns.

När han var där, när det var som bäst, fick han alltid en känsla av skam, vars ursprung han aldrig fann.

Ulf Lundell – Den Vassa Eggen