1,5

Jag tror att mamma börjar pysa ut. Det hände något igår när vi satt och tittade på Patrik 1,5. Hur känslan spred sig ut i armar och ben för att sen kulminera när vi la oss. Det är så märkligt, jag vill stå på stortorget naken och låta alla människor slukas in i min själ, samtidigt som jag vill ligga i en isoleringscell så jag inte behöver träffa en enda människa. Ingen som pratar, ingen som rör mig, möjligtvis en stereo skulle det finnas.

Klumpen i halsen, krypningarna i skinnet och blodet. De ickeexisterande tårarna men med hjärtat som vill brista, kroppen som vill springa, spricka. Ingenting är för litet men allting är för stort. Hur jag längtar och hur jag aldrig vill komma fram. Jag känner mig så liten och så rädd. Min dödlighet har blivit så uppenbar och jag undrar hur jag kommer att leva mitt liv. Mitt liv som jag inte vet någonting om. Jag läser om hur man ska leva sina drömmer, leva för det man brinner för. Men det står ingenting om hur vi andra ska leva, vi som inte har några drömmar, vi som inte brinner för någonting men som har en rastlöshet, ett frihetsbehov som är som den klassiska rockstjärnans jakt på någonting som ingen vet någonting om? Jag mår illa och jag hoppas innerligt att det är mamma och ingenting annat.