Otydheter.

Jag har fyllt mina dagar med böcker. Med litteratur, med kurslitteratur. Nu är tentan gjord och det känns snarare tomt än skönt. Det känns som jag är övergiven och lämnad.

I morgon ska dock jag och L åka 60 mil och hälsa på min barndomsstad. Till mina föräldrar. Då kommer jag känna, efter ett par dagar, att jag kommer vilja känna mig övergiven. Kontraster är hemligheten i livet.

Och i morgon ska jag nog börja läsa Blecktrumman.

Eller så går jag till mitt nyfunna antikvariat och köper nåt ryskt.

Det är nåt mer jag vill säga, nåt mer jag vill formulera men jag vet inte vad eller hur.

Jag lägger mig och sover istället, det är den bästa medicinen mot otydheter och tveksamheter.

Otydheter finns inte, men jag tycker det är ett bra ord här och nu.

Och här och nu är här och nu.

Toni Holgersson – Och Så Går Dessa Dagar

Visst.

Visst är det väl så att när askan lagt sig över glöden så föds Fenix på nytt, visst är det väl så att när Fenix har fötts på nytt så flyger han iväg, visst är det så att han flyger rakt in i solen, bränns upp och dör. Visst är det så?

Vitt.

Vi doppade ner dom i färgburken, drog av lite färg mot burken och började måla runt fönstret. Från insidan såg man trädgården, där äppelträd och körsbär brukade, och antagligen fortfarande, står i blom under somrarna, om inte de som köpte huset efter oss, sågat ner dom. Eldat upp dom. Skapat värme i huset. I beröringarna.

Färgen var oskyldigt vit och skulle balansera upp det röda som resten av huset var klätt i. Det var du som hade valt färgen. Den röda. Då var det semestertid och du hade rest iväg till Barcelona ett par veckor, sen när du kom hem ville du att huset skulle målas om. Du sa det aldrig men jag misstänker att du ville vara nära något minne som du fann där nere.

Den vita färgen, det sista som gjordes, valde du efter en lång kall vinter. Du sa det aldrig men jag tror det var för att du ville ha en påminnelse om vem du hade låtsats vara.

När jag hade målat runt fönstret, var du där och drog med din breda pensel över min smala. Ditt liv över mitt och sen satt vi där, du och jag, och såg på hur färgen torkade. Den borde ha mist sin lyster nu.

Val.

Gick rakryggad, nyduschad och nyrakad till valurnan och är extremt tacksam för att jag slipper kulspruteknatter och bombattacker.

Den listige kan räkna ut vilket block jag valde.

Jag tror nämligen på att man ska få ändra inriktning i livet.

Plats.

Jag blir frustrerad över att hjärnan inte processar. Över att jag lyssnar men inte tar in. Att jag tänker på annat än orden som sägs, att jag inte hinner tänka klart innan någon annan öppnar munnen. Framförallt tror jag att jag blir irriterad över att jag är integrerad med att alla andras ord är viktigare än mina, trots att de flesta bara pratar skit eller för att det inte ska vara tyst.

Och vad gör egentligen mina grannar? På nätterna har de en jättestark lampa som lyser upp rummet. Som om de målade om. Men tar det ett år. Jag tror de låter något växa där.

Tom Waits – What's He Building In There

Nytt.

Det är svårt i början av ett ämne. Före man har lärt sig facktermerna och ord som används lite hur som helst till vardags ska plötsligt definieras. Så som rum, plats, region och landskap. Plötsligt betyder det något annat. Naturligtvis beroende på vilken inriktning man har. Detta tillsammans med teorier och metoder, historiskt, kritik, övergångar, nutid och fem olika källor gör det hela lite rörigt, lite svårt att plocka ut det relevanta och lite hopplöst att strukturera upp. Men det är som det ska. Vore dock skönt om det inte vore som det skulle för en gångs skull, det vore skönt om det var lättare. Och det värsta är att det är svårt att ordbajsa på tentor om man inte greppat och förstått det man läst så just nu kan inte ens det rädda mig. Två veckor kvar.

Uppäten.

Det var aldrig riktigt tal om att hålla igen, att låta hjärnan bestämma, inte den här gången. Den här gången var det doften, händerna och den där känslan som frambringas i kroppen som var avgörande. Det var det som gjorde att han tog det avgörande beslutet att låta det fortgå. Att låta henne göra vad hon ville. Han var någon annans men hemma hade de knappt pratat med varandra den senaste tiden. Han minns inte ens hur många kvällar de somnat rygg mot rygg, utan att säga god natt. Han minns inte hur många dagar de tyst vandrat runt i lägenheten eller suttit i ett varsitt hörn av soffan för att titta på något TV-program som han såg rakt igenom, han lät ögon vila någonstans på en odefinierbar punkt på väggen bakom den strålande, ljusa bilden.

De två var på god väg att bli en installation som kunde ställas ut på torget i vilken svensk stad som helst. Ut från sovrummet, vardagsrummet, köket och in i folks medvetande, de flesta skulle känna igen sig. De flesta skulle också vilja ge efter så som han just nu gör. Men ingen vill vara henne. Andra kvällar vill de vara henne men inte honom. Det är dom kvällarna då hon ger efter, de kvällarna när han ligger hemma och väntar. På grund av rädsla för sitt samvete avstår de flesta från att låta det fortgå, de låter det stanna som en fantasi som de kan plocka fram där hemma i vardagen.

Hans fantasier hade börjat få suddiga konturer, precis som hans verklighet. Han hade börjat få svårt att skilja dom åt och verkligheten var inte alltid längre den viktigaste. Sanningen var den att den hade glidit undan mer och mer för att lämna plats åt fantasin. Fantasin som också hade börjat gnaga på hans moral. Gränserna för hans inre moral hade börjat bli allt mer diffusa och nu lät han hennes händer och dofter nå hans sinnen.

Snart ska han upptäcka att en fantasi är en engångsprodukt, en engångsprodukt som, visserligen, går att återanvända men med betydligt sämre resultat. Och det finns många nya fantasier att leta upp som kommer att slåss om plats mot verkligheten.

Väskan.

Jag tänker på vänner som alltid är sjuka, på vänner som alltid har ont.

Jag tänker på de på vagnen och bussen som har frusit hela natten, de som har grova smutsiga händer som letar i papperskorgar.

Jag tänker att jag gör som jag vill, att jag sällan har ont eller sällan är sjuk. Att jag ibland jobbar fulltid, ibland går ner i tid för att kunna göra annat. Ibland har jag bil, ibland har jag det inte. Att jag köper dator, kamera, cykel, skoinlägg. Att jag lägger undan pengar, att jag kan resa. Att jag kan ta semester.

Jag tänker att jag tjänar mindre än genomsnittet i det här landet men ändå mycket mer än många. Allt hon hade var en väska.