Idag fyller jag år.
Grattis till mig.
Grattis.
Remix:
http://open.spotify.com/track/41uV0iCXVilNBlyx9F4X37
Orginal:
http://open.spotify.com/track/7BE5T5YhVuZNQ44cZRRE8v
Jag gillar remixen.
Fast jag har i detta nu när jag postar detta inlägg inte lyssnat igenom hela än.
Jag vet i alla fall att jag gillar orginalet.
Jag har hört hela den.
Det har jag.
Grattis.
måndag 26 april 2010
fredag 23 april 2010
-ism.
Just nu är mitt liv väldigt spännande. Lyssna på det här:
Realism: Anser att staten är suverän och att det ovanför staterna råder anarki, dvs ett tillstånd som gör att staten bara kan hjälpa sig själv, vågar inte lita på varandra. De tror att människan är ond av naturen och att det är det som är orsaken till krig. Utgår från att krig är en naturlig del av världen och fokuserar på hur krig kan stoppas. Anser att statsledarna lyder under en annan moral än invånarna eftersom det ingår i det politiska spelet att ljuga och bedra.
Inriktning: Strukturell realism. Anser inte att det är människans natur som gör att det är krig, utan strukturen i världen. Dvs ojämn fördelning av makt, jakten efter denna och bristen på en global auktoritet.
Liberalism: Utgår inte från att krig är en naturlig del. Fokuserar på varför krig uppstår och anser att fred kan uppnås genom samarbete. De tror att stater och individer är rationella och är medvetna om olika besluts risker. Här är staten en viktig aktör men de viktigaste är individer och privata organisationer. Staten har fått makten av folket och den makten ska inte missbrukas och bla bla bla. Marxism, konstruktivism, positivism... seminarium på onsdag och jag kommer vara instängd, antingen hemma eller på jobbet. Tyvärr mest på jobbet. Borde haft lite mer tid åt det här.
Själv förundras jag mest över hur snabbt det blir ljust mellan kl 05 och 06.
Mina tankar fladdrar runt.
http://open.spotify.com/track/2AIhkG1DuuI6gJGaSgEXM4
Realism: Anser att staten är suverän och att det ovanför staterna råder anarki, dvs ett tillstånd som gör att staten bara kan hjälpa sig själv, vågar inte lita på varandra. De tror att människan är ond av naturen och att det är det som är orsaken till krig. Utgår från att krig är en naturlig del av världen och fokuserar på hur krig kan stoppas. Anser att statsledarna lyder under en annan moral än invånarna eftersom det ingår i det politiska spelet att ljuga och bedra.
Inriktning: Strukturell realism. Anser inte att det är människans natur som gör att det är krig, utan strukturen i världen. Dvs ojämn fördelning av makt, jakten efter denna och bristen på en global auktoritet.
Liberalism: Utgår inte från att krig är en naturlig del. Fokuserar på varför krig uppstår och anser att fred kan uppnås genom samarbete. De tror att stater och individer är rationella och är medvetna om olika besluts risker. Här är staten en viktig aktör men de viktigaste är individer och privata organisationer. Staten har fått makten av folket och den makten ska inte missbrukas och bla bla bla. Marxism, konstruktivism, positivism... seminarium på onsdag och jag kommer vara instängd, antingen hemma eller på jobbet. Tyvärr mest på jobbet. Borde haft lite mer tid åt det här.
Själv förundras jag mest över hur snabbt det blir ljust mellan kl 05 och 06.
Mina tankar fladdrar runt.
http://open.spotify.com/track/2AIhkG1DuuI6gJGaSgEXM4
tisdag 13 april 2010
Präglingen.
Jag tror du visste det redan innan du tog det första steget. Den kalla blåsten, den tysta vinden som skulle leta sig in mellan krackeleringarna som spridit sig över stora delar av den plankpolerade ytan och som nu har spridit sig, som en svamp, ner under ytan till det mörka djupet där dammet ligger metervis.
Hemma hos dig var det ofta tyst runt middagsbordet, du hörde bestick gnisslas mot tallrikar, du hörde mjölkklunkar sväljas. Det här var den sortens tystnad som är fylld med osynliga krav om uppförande och prestationer. Blickar som tittade en tusendel för länge, ögonbryn som lyftes när de borde sänkts. Ögonkast mot dom andra familjemedlemmarna om dig med din far i spetsen.
Din far som kom från samma sorts hem och nu format ett likadant själv. Trots att han aldrig ville ha det så. Han trodde inte heller att han hade gjort ett nytt hem som det han ville fly ifrån. Men det var det han var trygg med och det enda han visste om. Du hade blivit han. Du skulle aldrig bli som han, aldrig bli som dom. Du kände dig inte hemma hos dom. Din mamma tog på sig alla ok det gick att ta på sig. Din syster var yngst och har redan byggt hus och fått barn.
Du däremot, du var en annan sorts människa. Du var den äldre och borde enligt lagen om syskonskaran tagit det största ansvaret. Men du valde andra vägar att gå, andra stigar att trampa, du vandrar dom fortfarande och du har hittat en ny stig. Bakom dig lämnar du svek och oförrätter bara för att längre fram hitta nya svek och oförätter. Det är så du är van att känna, det är det du har fått med dig hemifrån. Att vad du än gör så lever du inte upp till förväntningarna, du tycker att du sviker, att alla andra sviker, det krävs något bättre, något mer hela tiden.
Det är inte mycket som stigar kan ändra på, lite olika buskar och träd längs med vägen. Kanske byts barren ut mot blad och det blir lite mjukare för en stund. Sen kommer den tysta vinden och den kalla blåsten och blåser bort alla blad, kvar blir bara hårda kala grenar som får dig att tänka på middagarna där hemma och att du för alltid måste kämpa för att inte bli som dom. Vilket gör att du inte längre har nåt hem att komma hem till. För det hemmet du kom ifrån finns inte längre där för dig, du har brutit dig loss men inte hittat något annat att landa i. Så varje högtid låtsas ni att ni var som förr och att det var bra.
Hemma hos dig var det ofta tyst runt middagsbordet, du hörde bestick gnisslas mot tallrikar, du hörde mjölkklunkar sväljas. Det här var den sortens tystnad som är fylld med osynliga krav om uppförande och prestationer. Blickar som tittade en tusendel för länge, ögonbryn som lyftes när de borde sänkts. Ögonkast mot dom andra familjemedlemmarna om dig med din far i spetsen.
Din far som kom från samma sorts hem och nu format ett likadant själv. Trots att han aldrig ville ha det så. Han trodde inte heller att han hade gjort ett nytt hem som det han ville fly ifrån. Men det var det han var trygg med och det enda han visste om. Du hade blivit han. Du skulle aldrig bli som han, aldrig bli som dom. Du kände dig inte hemma hos dom. Din mamma tog på sig alla ok det gick att ta på sig. Din syster var yngst och har redan byggt hus och fått barn.
Du däremot, du var en annan sorts människa. Du var den äldre och borde enligt lagen om syskonskaran tagit det största ansvaret. Men du valde andra vägar att gå, andra stigar att trampa, du vandrar dom fortfarande och du har hittat en ny stig. Bakom dig lämnar du svek och oförrätter bara för att längre fram hitta nya svek och oförätter. Det är så du är van att känna, det är det du har fått med dig hemifrån. Att vad du än gör så lever du inte upp till förväntningarna, du tycker att du sviker, att alla andra sviker, det krävs något bättre, något mer hela tiden.
Det är inte mycket som stigar kan ändra på, lite olika buskar och träd längs med vägen. Kanske byts barren ut mot blad och det blir lite mjukare för en stund. Sen kommer den tysta vinden och den kalla blåsten och blåser bort alla blad, kvar blir bara hårda kala grenar som får dig att tänka på middagarna där hemma och att du för alltid måste kämpa för att inte bli som dom. Vilket gör att du inte längre har nåt hem att komma hem till. För det hemmet du kom ifrån finns inte längre där för dig, du har brutit dig loss men inte hittat något annat att landa i. Så varje högtid låtsas ni att ni var som förr och att det var bra.
torsdag 8 april 2010
Okunskap.
Jag slog upp boken och såg allt jag inte kunde så jag slog igen den igen.
Låtsas kunna det jag borde lärt mig för längesen,
för att sedan få det svart på vitt att jag är kass på teater.
Låtsas kunna det jag borde lärt mig för längesen,
för att sedan få det svart på vitt att jag är kass på teater.
måndag 5 april 2010
"Pappa."
Jag fick nyligen beröm för hur tålmodig och duktig jag var som "pappa" för en sisådär 6-7 år sen. Då blev jag glad in i själen och känner hur jag fortfarande älskar det där lilla trollet som fyller 9 år nu i sommar. Jag får jämna rapporter om hur hon mår och vad hon lärt sig. Nu håller hon på och kämpar med simningen.
Jag var med när den första huvudfotingen gjordes och när hon vägrade sluta med nappar, jag var med när hon skulle rida för första gången, kaxig som få ända tills hon kom upp på ponnyns hästrygg där i folkets park i Malmö för att strax efteråt bäras ner med darrande läppar. Jag var med när hon trodde att hon var vuxen för att vi hade glömt hålla hennes händer när vi gick över gatan, jag var med när hon sa att jag var fin när jag stod och diskade i linne och hårtofs. Jag var också med när vi fick förklara för henne att jag inte var hennes pappa när hon precis hade testat ordet på mig. Jag kommer ihåg hennes lukt, den där mjuka barndoften. Jag tror att det är svårt att någonsin kunna sluta älska något sådant, även om minnet ibland falnar så kommer det alltid att glöda för att blossa till då och då.
Jag var med när den första huvudfotingen gjordes och när hon vägrade sluta med nappar, jag var med när hon skulle rida för första gången, kaxig som få ända tills hon kom upp på ponnyns hästrygg där i folkets park i Malmö för att strax efteråt bäras ner med darrande läppar. Jag var med när hon trodde att hon var vuxen för att vi hade glömt hålla hennes händer när vi gick över gatan, jag var med när hon sa att jag var fin när jag stod och diskade i linne och hårtofs. Jag var också med när vi fick förklara för henne att jag inte var hennes pappa när hon precis hade testat ordet på mig. Jag kommer ihåg hennes lukt, den där mjuka barndoften. Jag tror att det är svårt att någonsin kunna sluta älska något sådant, även om minnet ibland falnar så kommer det alltid att glöda för att blossa till då och då.
söndag 4 april 2010
Hän.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Men det gör faktiskt ännu ondare
att vara en knopp som inte kan brista.
Att inte ha förmågan
att spricka upp och blomma,
bli en ros.
Men det gör faktiskt ännu ondare
att vara en knopp som inte kan brista.
Att inte ha förmågan
att spricka upp och blomma,
bli en ros.
torsdag 1 april 2010
Bopåle.
Det blev en spontanresa rakt över landet med riktning svagt norrut. Några försöker knuffa igång en raggarbil på en ödslig väg, rovfåglarna glider över tåghållplatserna som om de skulle kunna ta de rostiga tågvagnarna i sina klor och flyga iväg med dom.
Rådjuren och råbockarna står på de blöta ängarna och äter som om de äger världen precis som de inte vet att det finns gevär.
Jag tycker om att se de övergivna husen som långsamt faller ihop, där det finns ett tydligt historiskt liv, ett tydligt märke som säger att det händer nåt och att det faller ihop. Hur de tidigare ägarna än har skött om det, hur de har tejpat och målat, slipat och spikat så faller värdigheten ihop nu när ingen längre bryr sig om det. Det har tjänat sitt syfte och kan falla ihop i lugn och ro. Måste vara skönt. Väggarna har en del att berätta för den som orkar locka fram det och sen ta sig tid för att lyssna på det som kommer fram. De tysta berättelserna som ingen vet om. Men för dem det berör innefattar hela deras liv. Som en smalfilm som en pappa spelat in när barnen var små och som man nu kan hitta på en loppis någonstans.
http://open.spotify.com/track/5kpQZss7WRtEBMj9f2ysUH
Rådjuren och råbockarna står på de blöta ängarna och äter som om de äger världen precis som de inte vet att det finns gevär.
Jag tycker om att se de övergivna husen som långsamt faller ihop, där det finns ett tydligt historiskt liv, ett tydligt märke som säger att det händer nåt och att det faller ihop. Hur de tidigare ägarna än har skött om det, hur de har tejpat och målat, slipat och spikat så faller värdigheten ihop nu när ingen längre bryr sig om det. Det har tjänat sitt syfte och kan falla ihop i lugn och ro. Måste vara skönt. Väggarna har en del att berätta för den som orkar locka fram det och sen ta sig tid för att lyssna på det som kommer fram. De tysta berättelserna som ingen vet om. Men för dem det berör innefattar hela deras liv. Som en smalfilm som en pappa spelat in när barnen var små och som man nu kan hitta på en loppis någonstans.
http://open.spotify.com/track/5kpQZss7WRtEBMj9f2ysUH
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
