Villekulla.

Ofta funderar jag på vad jag vill med det här livet, ibland lite mer intensivt än annars, de senaste dagarna har varit mer intensiva än normalt. Naturligtvis har jag inte kommit fram till något, det hör liksom till. Kanske har något spår integrerats i mig som omedvetet har satt sig. Naturligtvis har jag ett bra liv, för när man lider av tristess så tror jag att det betyder att livet är för lätt, för lite att kämpa för. Att man är för lite beroende av sig själv, att man gör för lite saker till sig själv. Självförverkligandet är lika med noll. Vad mår man bäst av: Att åka till IKEA och köpa ett bord, eller att snickra bordet själv? Jag skulle lätt må bäst av att snickra det själv. Frågan är varför jag inte gör det. Tid har jag, pengar har jag, kunskap har inte men är nog inte så svårt att plocka in, utrymme har jag dock ont om. Jag har nog inte intresset heller, men måste man ha intresse för allt man gör? Jag tror inte det, det är ytterligare ett bortskämdbeteende, lite som att vara kräsen vad gäller mat. Detta, kärleksrelationer och vanliga interaktioner har jag och G diskuterat på Café Villekulla idag, det var bra, vi har lite samma erfarenheter och samma saker som hänger kvar och samma saker som väntar oss och samma saker som gör oss till dem vi är.

Nu lyssnar jag på cornelisboxen på vinyl som jag köpte för 30 pix. Asbra.

"vad bryr jag mig då om allt guld du äger om själen är undernärd"