Dåtid.

Jag lyssnar på ett program på radio, om en tjej som pratar om utanförskap, om självskadebeteende och jag tänker på ett ex. Ett ex som sa att hon ville berätta saker, men att jag inte ville lyssna. Hon ville berätta om sin barndom, sin skolgång, att det fanns saker som ingen har fått höra, inte ens hennes syster. Att jag inte visade intresse, skyllde på annat. För jag visste nog inte hur jag skulle ta emot det som skulle komma. Men jag ändrade mig inte och hon berättade aldrig och jag fick dåligt samvete. En enda gång märkte jag på riktigt att det låg saker och pyrde. Hon håller ihop sig bra.

( Å andra sidan: Om hon aldrig berättat det för någon så hittar hon nog alltid ursäkter till att inte berätta.)