Samma visa.

Jag läser en bok. Sommarljus, och sen kommer natten av islänningen Jón Kalman Stefánsson. Naturligtvis tar personer i den här boken livet av sig, precis som i mina senaste lästa böcker, verkar som att jag dras till såna just nu. Trodde det här skulle vara en fin bok, den är i och för sig rätt fin också men lite rå, fast det är klart, verkligheten är ju rå.

Den som gråter vid en begravning gråter inte minst över sin egen död, och samtidigt över hela världens undergång, för alla dör och till slut finns inget kvar.

... men om nätterna tog vi inget ansvar och skulle aldrig göra det heller, natten är utan ansvar, vi blir några centimeter längre eller fjorton centimeter kortare och bruna ögon blir gula, en skogsmus anfaller en katt, en hund blir till en enkelbeckasin och vi kysser läppar som vi aldrig bort kyssa.