Svenssonliv.

Hon föddes med en känsla av att bli utknuffad, att inte tillhöra och inte låta sig tro att andra vill henne väl. Hon märker inte ens när alla runt omkring försöker, för hon tror att det bara är på låtsas, allt måste vara äkta hela tiden. Allt måste ske från djupet av hjärtat för att räknas. Saker och ting kommer dock sällan från djupet av hjärtat. Utan kanske mer från magen, där alla nervtrådar möts och mår.

Ensamheten tränger sig in i märgen så fort det bara finns tillfälle, det vill säga varje kväll framför tv-flimret och den lilla lysande skärmen i handen, eller på bussen som är överfylld av okända människor som hon antagligen tycker borde utrotas.

Nya vanor.

Vi pratade i början av sommaren att vi måste ut mer, träffa folk, så hon tog hem en ny arbetsbekant när jag jobbade natt. De drack vin, hade tända ljus och han spelade Portishead för henne. Lite jobbigt, visst, men man får ju lita på varandra. Det ska vara grönt att träffa vem som helst. 

Vi satt och åt sushi i det blöta gräset och hon frågade hur vi hade det... Bra, bra sa jag. Har varit väldigt bra i flera veckor nu. Bra sa hon, bra. Men ikväll kommer det säkert bli dåligt sa jag. Och nu ligger hon i gästrummet och vägrar komma ut. Har knappt sagt någonting sen hon kom hem. Hon påstår att det inte beror på att jag lunchade med mitt ex, men det är ingenting annat heller. Lite trött... bara... Får man inte vara det frågar hon? Jo det får man, men man kan ändå titta på varandra tänker jag, kanske till och med prata lite... Men den tanken vågar jag inte ens tänka klart. 

Sagan.

Vattentäta skott mellan hand och rygg, skuggor som ruvar platt vid skulderbladen. Septembernätterna kryper inpå och efter nattskiftet luktar det från centralköket mellan bilen och lägenheten. Längs ryggraden ingen som rör, händerna knyts ihop över bröstet. I taket syns inte stjärnorna och i duschen känns inte stränderna. En tanke som bryts halvvägs till halvvägs, ett skrik som kan spräcka glas, ett barn, två barn, en familj. En sagostund som är utöver det vanliga och det vi gör är bra.