Insikt.

Skåne, Malmö, Kornettsgatan. Spartanskt så det förslår och plötsligt vet jag att jag borde sälja allt och leva så. Men någonstans tar det stopp, rädd för att bli uttråkad, rädd för att få nåt gjort och inse att det inte blev som det skulle. Stå till svars inför mig själv. Men med dyr öl på far i hatten, fotboll på storbildsskärm i Folkets Park med sedvanlig falafel, halvtaskig tapas på la rouge så har Malmö bjudit mig på insikten att det ibland bara är gött att komma bort och träffa lite annat folk och se andra gator ibland änna. För Göteborg är faktiskt bättre, bara mer vant.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Hur kommer det sig att ögonen tåras när han ställer sig upp med hjälp av fotpallen, tar en bok mellan sina fingrar och drar alla sidor så sida efter sida snabbläddras. Hur kommer det sig att bröstet blir varmt när han sitter vid gitarren och spelar på sträng efter sträng.
Hur kommer det sig att jag vill dunka mitt huvud mot väggen när han för femte gången vänder sig på mage under blöjbytet. Allt har blivit närmre.

S.P.L

Papper och penna. Café, barnvagn och egna dagar. Snart kommer en ledighet som jag aldrig haft. Att göra vad jag vill hela dagarna men ändå vara konstant uppmärksam, upptagen och behövd. Men först 5 veckors semester som kommer att börja med en turné med att bo i stugor-nära-sjöar-och-hav-utan-el-och-vatten.
Under ledigheten som jag aldrig haft ska jag sätta press på mig själv. För tiden den bara går. Rynkorna runt ögonen lite djupare, håret lite längre upp, lite gråare. Ögonen lite tröttare, hjärtat närmare sitt sista slag. Lite mer att minnas, lite mer att glömma. Roligare, tryggare och mer rätt. Vad gjorde jag förut med all tid som jag hade att spendera som jag ville, jag tyckte nog att det mest var någon form av inflation. Nu trycks det ingen ny tid, inga timmar som kommer tillbaka, inga fler gången som det första steget tas, inga fler gånger som den första tanden växer ut på honom. Inte på honom. Nu eller aldrig. Svårare än så är det inte. Med allt.