320.

Ibland.
Som när jag ser en film där den ena föräldern dör en död där det finns tid att ta adjö kan jag känna en kall panna mot mina läppar. När jag går in på blomavdelningen på Hornbach vid Tuvevägen kan jag höra den nu döda rösten prata om lecakulor. L säger att det är det som är det fina och jag kan inte säga emot, det är det som är det fina. Att plötsligt få uppleva och göra levande igen, när jag minst anar det.

319.

I en stor säng finns det ett täcke som breder ut sig och två kuddar som ligger ovanpå varandra. Täcket ska snart rullas ihop runt en kropp som behöver värmas, kuddarna ska strax ta hand om ett huvud som behöver sortera sina fantasier så att morgondagen blir ett liv att leva, inte bara ännu en transportsträcka mot framtiden som ligger där framme någonstans.

Han har gått och blivit lite hemlig för omvärlden, precis som den andra sidan av sängen. Den sidan där det också borde vara ett täcke och kuddar. Men det gör visst för ont. För ont i kroppen. Plötsligt. Men han tänker att det kanske öppnas upp mot världen nu för det man somnar bredvid brukar vara bland det viktigaste i livet. Mobilen.

318.

Han tänker att det inte är så mycket kvar nu. Kanske tio mil. Ibland när han åker till jobbet tänker han att det vore skönt att inte svänga av där vid Kållered och köra över bron. Däremot vore det i ingivelsens stund vara rätt att fortsätta vägen som går under bron, ner mot Malmö, vidare över sundet mot Köpenhamn och hänga på den tatuerade änkan och dricka lite öl. Lite öl som är dyr så dansken bakom baren måste varna för att den är dyr men att det sedan visar sig att den är billigare än det mesta som går att hitta på ett svenskt ölhak.

Hon säger att tiden är inne. Eller säger gör hon inte, för hon pratar inte. Men det hörs på sättet hon går och hur tekoppen sätts ner. Det märks på kroppsspråket att det snart är dags och att det är hon som dikterar villkoren där hon tyst kommer gåendes.

Snart.