strax (12p).

En gång när vi låg i sängen undrade hon hur många relationer som spruckit på grund av mobiltelefoner.

Jag vet inte hur många men vi kan nog snart addera ett till.

Överallt, hela tiden.

Ersätts med Någon.

Jag märkte det inte då men så stressad som jag var har jag aldrig varit. Jag tyckte att jag var lugn. Vilket jag kanske var. Extremt känslomässigt stressad, ett kaos. Hopp, förtvivlan, glädje över ett samtal. Hon hörde hur glad jag blev - hon skrattade till. Vi hade ju inte pratat med varandra över telefonen på länge. Hon hade inte velat prata med någon över linjen på ett par månader. Och så ringde hon till mig. Jag minns inte vad vi sa. Jag minns att jag var i köket när jag svarade, en annan gång var jag vid korsningen Södra vägen/Berzeliigatan, jag hade precis gått över övergångsstället med riktning mot korsvägen. Då hade inte stressen infunnit sig än, då sa hon att hon hade magsår, att de hade hittat bakterien och att det bara var det hon ville berätta. En annan gång, några månader senare, när stressen först skulle infinna sig, och jag ringde min läkarbror så gick jag ut. Jag ville ha luft samtidigt som jag pratade. Mitt hjärta slog hårda slag och jag ville veta allt men ingenting, jag ville anstränga mig, ville spänna mina muskler till max. Låta mina ben gå dit mina fötter styrde. Upp för en lång trappa på hisingen, upp bland villakvarteren på slutet av den långa gatan där man ser ända till backaplan om man vänder sig om längst där uppe. Hon sa en gång att den var lite lång och jobbig. Min bror sa att om det är det dom tror så är det kört och nu ringer hon inte längre och nu pratar hon inte längre och nu andas hon inte längre och nu har hennes hjärta slutat slå och nu är det ett år sedan jag var i kaoset och nu är det ett år sedan jag väntade på att bli pappa.

Och nu sitter jag här. Med en son. Utan en mamma. Nu sitter jag här på jobbet i uniform i skräddarställning uppkrupen i en kontorsstol och är inte längre totalt likgiltig inför döden utan tycker att livet är rätt bra. Även om den känslan ibland kan kännas respektlös. Är hennes liv inte värt mer än att sörja ett tag och sen bara resa sig upp. Dessutom utan att sakna speciellt mycket. Ibland kan jag komma på mig själv med att jag ska ringa henne, att det var ett tag sedan som vi pratade. Vårt sista telefonsamtal var när hon ringde mig i köket. Kanske är det så det funkar i våran familj. 

För jag tycker att det är ok, men det skulle väl inte behöva gå så snabbt. 40 år av giftermål, är det inte mer värt än några månader. Nästan lite som att han väntade på det. Så klart han inte gjorde, men ibland slår den tanken mig. Undra vad som hade hänt om hon inte hade dött. Skilsmässa?

Jag säger till folk att pappa var på besök i helgen. Det är sant för det var han men av någon anledning så har jag inte kunna säga att pappa hade Någon med sig, det har stakat sig i halsen varenda gång. Och att det var första gången jag träffade Någon. Någon var fin, Någon var trevlig. Någon kallar pappa för smeknamn jag bara hört från faster och farbror. Någon hade en flackande nyfiken nervös blick när vi öppnade dörren men de verkar trivas med varandra och de tältade i bokskogen bakom farfars hus på söder i Växjö när de var 14 år gamla. Någonstans där blev de ihop första gången. 44 år senare sitter de vid mitt köksbord vid wieselgrensgatan i Göteborg och dricker vin, whisky, öl och äter oxfilé och bär mitt barn i sin famn och jag kan inte låta bli att tänka att det är fel person men att Någon är bättre än ingen. För hans skull.

Ansvar.

Det går långt mellan gångerna jag läser i boken men på sida 143 slår han huvudet på spiken. .. han tror att känslor måste vara för livet och undviker dom därför paniskt. Känslor är som evigheten, ett berg i havet, förpliktigande för de snälla. Det skrämmer honom från vett och sans. 
Så kan man säga att jag alltid har upplevt relationer. Jag ska minsann kunna stå för det här på dödsbädden, även kunna försvara mig inför någon slags gud. Ännu mer korkat är att jag ska kunna stå för det nu hur hon kommer vara om tio år. Inte undra på att jag alltid fått ångest och sett till att det har ebbat ut när det börjat osa allt för hett om framtiden. Frågan är varför jag inte gjort samma sak nu. Kanske för att hon själv säger att hon inte tror på det eviga, inte tror att man ska vara med samma hela livet. Kanske just därför känns det helt okej om det blir så.

Diafilm.

När mörkret slår mot taket och kroppen ligger i sängen och tittar på gatlampans ljusstråle som tränger sig in mellan rullgardinen och fönstret händer det att tankarna förses med hullingar som skjuter in i nya tankar och plötsligt inser jag att jag använde ordet kompletteras i mitt förra inlägg istället för det mer adekvata kompenseras.

Och jag heter pixeljag på wordfeud.

P O.

Jag har ett nytt hjärta nu. Det slår inte lika hårt. Detta kompletteras med att det slår snabbare för att på så vis få ut mängden syre i blodet. Och hans fötter har aldrig burit en kropp.
Jag har ett nytt system nu. Det är inte lika töjbart i kanterna. Detta kompletteras med att det innanför ramarna är desto rörligare.
Jag har en läsfåtölj nu. Med lampa. Detta kompletteras med ett bord med lagom höjd för kaffekoppen.  Jag läser Per Olof Enquists - Ett annat liv, han använder ordet dödde. Jag tror att jag, efter 48 sidor, är kär i P O. Och han har upptäckt att han har ett par ben. De sparkar konstant.

Ibland går hon upp tidigare, jag frågar vad hon gjort. Hon har kollat utbildningar. Förut ville hon bli barnmorska, nu ska hon bli begravningsentreprenör, utbildning finns i Uppsala. Fast det behövs ingen utbildning. Jag tror att det är sådant som gör att jag då och då blir kär i henne igen. De tvära kasten om livets innehåll.