Inget.

Det sämsta jag kan göra när jag ska skriva här är att först läsa andras bloggar. Då skriver jag aldrig något, precis som nu.

Nästan perfekt.

På kvällarna händer det att lilla V somnar på mitt bröst där jag sitter i fåtöljen med lampan tänd i fönstret, strax bredvid teven som står där som ett svart hål, och med stereon som spelar längs den vänstra väggen. Då känns det lite som att ingenting spelar någon som helst roll längre, dagens tristess och dagens jakt och ramar faller isär som aldrig förr. När hans lilla hjärta slår mot mitt och min tröja eller hud har blivit blöt efter att han haft sin knytnäve i sin mun så gör det ingenting att jag inte vet någonting om framtiden längre.

De flesta människor går upp på morgonen bara för att de inte har dött under natten.


Och ungefär en timme senare än föregående text är mitt armstöd fullt av snytpapper och det där lite stickande på kinderna har återkommit från då, anledningen är att jag läser min blogg ett år tillbaka i tiden. Det var då jag fick reda på att mamma var sjuk och vi hade fått ett halmstrå att hålla oss i, ett halmstrå som vek sig och gick av i tusen jävla bitar.

Kontakt.

Jag har letat upp ditt telefonnummer några gånger på eniro, men jag vet inte vad jag ska säga om jag ringer. Vad säger man till en som det har firats jular hos, som man fått kalle anka-prenumerationer och pingisracketfodral av. Vad säger man till en som man fått sin mamma av, men som man aldrig haft egen direktkontakt med. Att hon fått ett barnbarnsbarn? Vilket hon naturligtvis vet om. Kommer nästa fråga att bli hur många skedar pulverkaffe hon har i det varma vattnet, eller hur det var att fly från andra världskriget. Människor säger att telefonen går åt båda håll, som nån slags tröst. Men jag vet inte.

Fnasket i plasket.

Om jag skulle ha drömt, rent hypotetiskt alltså, att det i vardagsrummet låg en kraftigt överviktig tjej.(Hon kan ha legat i hundsängen.) Hon hade kläder på sig men man såg de ställena som man normalt döljer. Hon läste en tidning och såg trånande ut, hon hade en gagball i munnen som hon ploppade in och ut lite då och då, jag frågade varför hon hade en sån. Sur blick var allt jag fick. Efter ett tag tappade hon den och den rullade mot mig och när jag skulle rulla tillbaka den vägde den ofantligt mycket så jag orkade inte rulla tillbaka den. Hon påminde om fnasket i plasket (googla). Om jag nu, rent hypotetiskt alltså, skulle ha drömt det här. Vad betyder det?

Plötsligt.

Där borta vid grinden står det en liten kille och undrar vart nyckeln är. Han vet att han har sett den, om det var i mammas eller pappas hand vet han inte. Han vet inte ens om det var nyckeln som skulle passa till just det här låset, man kan ju så lätt tro det. Att bara för att den är i någon av föräldrarnas hand så är den gjord för det låset som sitter på just den grinden som han står framför.
Det var längesen han såg dom nu, de skulle åka bort ett tag sa dom. Som om dom behövde tid att fundera, tid att känna. Kanske skulle dom på skattjakt, leta nycklar till sig själva och omgivningen.
Som om man måste iväg och dricka de dyraste vinerna för att uppmärksamma livet, för att bevisa att man minsann njuter av det goda som det har att erbjuda. Trots att man aldrig tyckt att vinerna är så fylliga och aromiska som folk säger utan mer påminner om sträv lingondricka så köper man de dyraste och med priset kommer njutningstvånget, man vill ju ha klass och inte skämma ut sig.
Killen stoppar ner händerna i sina jeansfickor, han vet inte när den kom dit. Han har känt efter så många gånger och nu, nu låg den där. Kanske har han aldrig vetat vart han skulle leta för ibland kan även en liten ficka vara för stor.