Den vita slipsen.

Nu har den vita slipsens dag varit. Det var fint, det var tomt, det var gråt. Det var överlämning, det var orgel, sång och bön. Vita och röda rosor lades på kistan under mumlande ord eller tänkande tankar. Det var hennes närmaste kollegor och vänner, det var hennes uppväxtfamilj och hennes uppväxande familj. Det var lugnt och stilla, frid och fröjd. Precis som hon själv både i livet och i sin gråa kista med vita orkidéer på. De sa att buketten var fin men jag ser inte sådant, men jag tyckte det också eftersom jag vet att det var hennes favoritblommor. Jag såg även att det var en bit björknäver i den och det tyckte jag var fint alldeles av mig själv.

Det har faktiskt varit en fin helg på många sätt och vis. Tårar som runnit vid middagsbord och vardagsrum, berättelser från förr. Om tuggummi med barnbett på som var jobbigt att se för han visste inte om han någonsin skulle få se sin lillebror igen när han skulle hjärtopereras. Bröder som förenats, som lagt undan händelser och istället ser varandra. Det har varit stöttning, förståelse och skratt.

Jag undrar dock hur min pappa har det just i denna sekund. Första kvällen och natten ensam i huset efter begravningen. Och jag hör mammas första ord till mig när jag för sista gången åkte upp för att träffa henne, jag kommer bara ihåg inledningen:

Jag hade helst velat leva men...

Nu ska jag sätta mig vid fönstret och äta en smörgås. Sen ska jag gå och lägga mig i sängen bredvid L och stirra lite på den där ljusa punkten som kommer in genom persiennen och lyser upp en punkt i bokhyllan.