Fest.

Men det är ändå som bäst när man sitter på altanen och ser hur solen går ner över trädtopparna. Kvar på bordet är resterna av festen som flyttat in där under. På grusgången hörs hur grannmänniskor förflyttar sig mellan hus och bil, mellan bil och hus. Annars är det tyst förutom lite basgång i väggen bakom ryggen och tankarna flyger iväg över tid och rum, bakåt och framåt och rakt in i fantasin där allting delas upp och blandas samman.


Jag tycker det här blir bättre och bättre. Det är det som är det konstiga, det ovanliga och det läskiga.

Gummistövlar.

Kanske borde istapparna smält och blivit till en pöl vid dina fötter. Men har du någonsin tänkt så pass varma tankar och fått någons hjärta att bulta så snabbt och har du någonsin fått någons andning att bli så pass tung och snabb att dess energi värmt upp luften runt omkring dig.

Försök.

Vad irriterande, jag sätter mig och suddar ut. Raderar och tar bort. Låter huvudet styra och inget blir som det ska.
Verkligheten är bättre än någonsin och jag säger saker som andra tjatat på mig för att få höra.
Jag antar att du inte ens vet vad det skulle kunna vara för ord som förut gav mig halsklumpar, men det vet jag. Och det är det som är det relevanta. Så är det med det.

Mattan.

Plötsligt stod fönstret på vid gavel och han visste inte vad han skulle ta sig till. Det som alltid, så länge han kunde minnas, varit stängt. Där de röda lerkrukorna hade stått på exakt samma ställe på blomsterbrädan och dolt jord och vatten som runnit in under, när han hade vattnat för mycket, där fanns nu just bara jord som sörjats runt i det överblivna vattnet.
Lerskärvorna låg på golvet. På golvet låg mattan. Den som mormor hade gjort. Mormor som var den enda överlevande, den enda som tagit sig igenom muren men som nu också tagit sig ner genom jorden. På det enda minnet låg skärvor av lera och lecakulor som absorberade upp doften. Den doft som han hade tagit ett extra djupt andetag av varje kväll samtidigt som han höll i strömbrytaren för att trycka ner knappen och släcka lampan. Nu visste han inte om han någonsin skulle våga släcka ljuset igen. Hur han skulle ta sig mod till att låta mörkret sprida sig över rummet.
De första veckorna var värst, då han ännu inte fått in någon rutin för mörkret. Och mörker det måste man ha, det hade alla berättat för honom, lite som om det var ett gott råd. Även före händelsen med fönstret hade han haft svårt att hantera detta men doften från mattan och minnena som det framkallade av mormor underlättade markant. Nu var den tryggheten borta. Allt hade förkastats och förvrängts. Han var tvungen att hitta en ny trygghet, ett nytt sätt att se på världen.

Intryck.

Antar att jag borde skriva nåt. Det har flugit in så mycket intryck den senaste tiden så jag borde börja från noll. 0.
Jag har haft besök. Jag har varit på besök. Inte hunnit med att tänka. Det är det bästa, att inte tänka. Haft fullt upp och nu äntligen sitter jag på jobbet och kan ta det lugnt för snart har jag semester.
De senaste dagarna har jag ägnat åt sånt här. På ön längst till öster.

Chans.

Jag frågade henne i kön till creperiet, hon tyckte att det borde göras mer formellt.
Så mellan ölen på Kino fick jag en lapp med kryssvar med ja och nej.
Kanskerutan saknades så den skrev jag själv dit men lämnade till förmån för jarutan.
Mitt emot satt herr W och Jeppe och det kom att bli en lång kväll på Kino, Moon och Skål.
Deras kväll längre än våran.
Kvällen hade föregåtts av mat och öl på Pustervik med herr W, en promenad och spontanhandel på 2:a långgatan där dreadsmänniskor och annat allmänt snyggt folk satt på trottoarerna och drack öl och lyssnade på DJs som stod och spelade var 50:e meter.
Detta i sin tur hade föregåtts av frukost vid Sillvik med herr W dennes sambo och L. Det var nybakat bröd, ananas, vattenmelon. Pålägg, chips och fina människor.
Igår var det frukost på Café marmelad, sen till Partille och tennis, vidare till Särö och Ebbot och hans vänner. Det tog sig kan man säga. Det känns som om jag redan har tagit semester.
Och just nu känns det som att det är så här livet skall levas.

Vinnare.

Jag är bra på att hålla människor kort, människor jag inte är så förtjust i, människor som pratar utan substans, människor som tror att man är bästa vänner efter första handskaket, människor som inte har koll på det här med revir.
Dom är jag rätt bra på att hålla kort.
Precis som med människor som lätt blir arga, upprörda och stjäl energi. Efter ett tag pratar de inte så mycket med mig. Varför de inte gör det, om det beror på att de inte gillar mig, eller att de inte tycker att de får någon vinning av att prata med mig eller om det bara är för att de lessnar på att jag inte nappar på deras krokar vet jag inte. Och jag bryr mig inte heller, jag tycker bara att det är skönt och på så vis vinner alla på det. Alla vinner, det är bra.